FRÖKEN SCUDERI En berättelse från Ludvig XIV:s tid

Jan 26th, 2017 | By | Category: 2017-01 jan, Recension

Omslag till Fröken ScuderiAv E. T. A. Hoffmann
Das Fräulein von Scuderi,  1819
Översatt av Inge Bahnson-Rosenborg och Jonas Wessel
Efterord av Dag Hedman
Hastur Förlag, 2016
ISBN 978-91-86835-29, 154 sidor

E. T. A. HoffmannE. T. A. Hoffman (1776–1822, bilden ett självporträtt) var ursprungligen preussisk jurist men blev tonsättare, musikkritiker, illustratör och författare med en mycket romantisk ton. En föregångsman på många sätt, inte minst inom deckargenren. I de flesta uppslagsverk påstås att Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue från 1841 var den första moderna detektivberättelsen men det är nog inte alldeles korrekt. Hoffmanns kortroman Fröken Scuderi, som berättar om brutala rånmord i 1680-talets Paris och innehåller den klassista pusseldeckarens allra vanligaste ingredienser, publicerades redan 1819.

Här finns den sympatiska privatspanaren i form av den förnäma författarinnan Madeleine de Scuderi som av en slump blandas in i fallet och lyckas lösa det utan att mer blod spills. Med hjälp av kvinnlig intuition lyckas hon närma sig den känslokalla och mordiska person som står bakom juvelstölderna som hittills skrämt vettet ur parisarna och kan friförklara den unge bekant som blir huvudmisstänkt

I Fröken Scuderi använder sig Hoffman av alla de författarknep som därefter blivit ett signum för pusseldeckarskribenter som den tidigare nämnde Edgar Allan Poe och hans efterföljare sir Arthur Conan Doyle, Wilkie Collins, Agatha Christie och Dorothy Sayers. Privatdetektiven beskrivs så att läsaren står på (i detta fall) hennes sida och hon kämpar inte enbart mot den brutale brottslingen utan också mot en polismyndighet som saknar både kompetens och empati. Berättelsen framskrider utan exakt kronologi (en deckare ska ju leta bakåt för att komma framåt), har väl maskerade ledtrådar och – eftersom Hoffman dessutom var straffrättsexpert – ger en förklaring till förövarens själ och motiv. Hoffmans stil känns rationell vilket kan låta som en motsägelse med tanke på att han är mest känd för skräckhistorier med övernaturliga inslag. Men även i dessa försöker han komma med en naturlig förklaring till fenomenen, inte så vanligt bland 1700-talsförfattare i genren.

Nyöversättningen (den gamla är från 1919) gör boken njutbar för moderna läsare och Dag Hedmans kunniga och akademiskt intressanta efterord om Hoffmann ökar den tunna men vackra bokens värde.

ÅSA PETTERSSON

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22