FRÅN MJÖLBYBO TILL BÅSTADBO

Jan 29th, 2010 | By | Category: 2010-1, Recension

Av Bo Norrbrink
Books-on-Demand 2009

“Folk som tycker de gjort något som är fasligt märkvärdigt skriver memoarer” sade min gamle folkskollärare och det hördes, att han var kritisk mot människor som förhävde sig på detta sätt. Sedan dess har jag skrivit en självbiografi I skuggan av Bolinders verkstad och håller nu på med en ny. Många berömda vänner har också kommit med memoarer. De flesta av dessa böcker är ganska skrytsamma. Jag kan förstå vad min lärare var ute efter.

Bo Norrbrink med familjHärom dagen fick jag en ny självbiografi mig tillsänd. Den heter Från Mjölbybo till Båstadbo och är annorlunda på ett positivt sätt. Författare är min bäste vän kring 1950 Bo Norrbrink. Det är en man som lyckats väl i livet men utan att bli direkt känd och berömd. Han har sysslat med ganska vanliga saker som att sälja bil och korv, jobba på Marabou-Findus och liknande.

Det är befriande att läsa en självbiografi utan minsta spår av skryt. Bosse berättar bara lugnt, på god svenska och utan åthävor om sitt liv. Jag antar det här är en bok som är härlig att läsa också för folk vilka aldrig mött eller hört talas om Bosse Norrbrink. Han är (liksom undertecknad) född 1935 och det han upplevt är sådant som många kan känna igen sig i. En och annan kändis har han mött, som t ex trumpetaren Arne Lambert samt Gunilla och Carl-Johan Bernadotte, men det är vanliga människor och deras liv som står i fokus.

När jag i Mjölby Samrealskola i slutet av 1940-talet mötte Bosse var han känd som son till stadsläkaren och årgångens bäste lokale idrottsman. För mig var det en enorm kick att bli kompis med en sådan. Han blev som det står i mina memoarer både min bäste vän och idol.

Vi umgicks nästan jämt. Första gången jag sov hemifrån var hos Bosses. Jag var nervös av den ovana situationen och kände hans foxterrier som ett sällskap när den sniffade runt. Bosse gästade mig på slottet där det kom in tjänsteflickor med choklad, vispgrädde och bullar på silverbricka om morgnarna. Det var Bosse som introducerade mig för de nya vinylskivorna från USA – de kunde inte gå sönder och få repor!

Bosse och jag gjorde utflykter på de ganska vådliga broarna vid Svartån. Bosse och hans bror Åke slogs så jag trodde de skulle döda varandra och de hade tillverkat en farkost som drevs av en stor propeller — livsfarlig om den nu bara gått!

Vi idrottade och jagade flickor. Bosse var bäst på allt, skolans stora idrottsstjärna och charmör. Det senare blev hans olycka — en flickas blev med barn och det ledde till att han slutade skolan. Hans far var en självuppoffrande läkare som älskades av alla. Men det blev skandal när doktorn förälskade sig i en yngre kvinna och det blev skilsmässa.

Nu tycker Bosse att föräldragenerationen höll för tyst om allt. Han vill inte göra om detta fel och berättar för barnen – och oss andra – om vad som skedde i hans liv. Det är fascinerande läsning. Bo Norrbrink är en mycket god berättare, han har medkänsla med andra och är ödmjuk själv i sin framtoning.

Det är mycket tidsanda och en god portion människokunskap som serveras. Sedan fadern förälskat sig i Berit, ville systern med detta namn inte längre heta så. Kriget, isdösar,  mörkläggning, kräftfiske, känner man igen. Kamperna med Åke får sin förklaring, den äldre brodern mobbade de yngre syskonen. När Bo sade att han varit i Bohuslän vid havet blev han bannad av en kompis. “Du bara skryter!”

1949 åkte Bosse till England för att lära språket. Det tycks ha gått bra, även om jag fått för mig att de pratade mes walesiska dit han kom. Här fick han första gången se plastic! Och i realskolan blev han kompis med undertecknad.

Systern Berit gick det bra för, hon arbetade framgångsrikt på en genetisk avdelning på Stockholms Universitet. Det fysiska praktexemplaret Bo lyckades lysande i lumpen där en 20-milamarsch och högvakt på Slottet var toppunkter.

Kanske skulle han gjort militär karriär, men avbrutna studier bidrog till att han istället blev bilförsäljare. Det var inte så högt ansett. Därifrån kom han till Marabou-Findus och blev där juniorsäljare. Bo bildade familj och fick fler barn. Därtill ett chefsjobb. 1964 skulle han flyga till Ängelholm men resan bokades om. På så sätt undgick han den hemska olycka då 31 personer omkom. Jag var lärare i Båstad då och fadern till en elev i min klass dog. Inte visste jag då hur nära det var att min kompis Bosse också hade dödats …

En orm under en USA-resa bidrog till ett högst inofficiellt världsrekord i höjdhopp och efter år i Bjuv skaffade Bosse ett gatukök i Båstad – hustrun Mona var inte entusiastisk. 1977 började Båstad-äventyret som när en videobutik lagts till blev det en lyckad affär. Mona trivdes inte i Båstad och flyttade till Ängelholm.

Äktenskapet sprack och Bo gifte om sig. Han och nya frun Bibi tog hand om brodern Åke som fått alkoholproblem och dog 1998. Ett par söner föddes. Och Bosse kan konstatera: “Jag har haft ett fantastiskt liv, alltid haft ett jobb att gå till, alltid varit frisk och haft en ekonomi som gjort tillvaron trygg. Men det är ändå de människor jag träffat under min livstid, de barn jag fått och det stöd jag fått från min omgivning som ytterst avgör hur fint det varit.”

Som pojke beundrade jag Bosse Norrbrink mycket. När jag nu läst boken om hans liv är min beundran ännu större. Jag hoppas många skaffar den fina boken. Den kan beställas från: Books-on-Demand tel 0498-213360, fax: 0498-213329, www.books-on-demand.com

JEAN BOLINDER

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22