FRÅN MIN LOGE PÅ DRAMATEN

Jan 19th, 2011 | By | Category: 2011-1 januari, Recension

Omslag till Från min loge på DramatenAv Börje Ahlstedt och Lena Katarina Swanberg
Albert Bonniers Förlag 2010

Det är lätt att imponeras av Börje Ahlstedt som skådespelare både på scenen, i TV och på film. Dock är det inte lika lätt att imponeras av honom som människa – åtminstone inte som han låter sig beskrivas av Lena Katarina Swanberg. Man får intrycket av att han är en gammaldags person med en gammaldags syn på kvinnor, som en man som pratar innan han hunnit tänka färdigt, som en hämndlysten människa som söker ”revansch” för saker som andra inte tycker har någon betydelse.

Börje AhlstedtDen han själv är imponerad av är Ingmar Bergman. I den bok som väl ska föreställa hans memoarer skrivs det snudd på mer om demonregissören än om den 71-årige huvudpersonen. Och Bergman tycks aldrig ha varit en människa, snarare en asagud, en blandning av dundrande Tor och vise Oden.

Det var Ingmar som såg till att Ahlstedt fick den loge på Dramaten som gett boken dess titel. Logen ger innehavaren särställning och den särställningen tycks Ahlstedt vilja gå genom eld för att behålla. Han låter meddela att hans sätt att förbereda sig inför entrén (genomläsning av hela manuset och tystnad) är det klokaste. Han kan inte begripa att andra kolleger kan stå och småprata innan de går in på scenen. Det tyder på att de saknar vad han har – ett uppdrag!

Ahlstedt vill som konstnär bland annat stå upp för ”den lilla människan”. Han kommer ur en portvaktsfamilj på Lilla Essingen där mor skurade trappor och fadern är märkligt frånvarande. Kanske har just Bergman blivit ett slags surrogatfar, en som man kan ta nappatag med och glädjas åt att emellanåt intellektuellt besegra.

Ahlstedt har ett avundsvärt ego. För att visa läsarna att han minsann är en stor aktör avslutas varje kapitel med ett recensionsutdrag. Inget ont, bara beröm. Han är alldeles perfekt förträfflig – och tycks helt sakna distans till sig själv. Från sin välbyggda piedestal ger han sig på kolleger och regissörer. Av några tycks han ha fått ”onda ögat”, andra har sagt något som han uppfattat som ofördelaktigt. Man ruskar lätt på huvudet, småler och undrar om det var Ahlstedt som uppfann den nya tidens farsot – kränkningen.

Han är inte så dålig på att kränka själv, må jag säga. Han spelade Ronjas far Mattis i filmen Ronja Rövardotter och har fått för sig att Astrid Lindgren var lesbisk. Hur det var med det undandrar sig mitt intresse, undrar bara om det är relevant för någonting alls.

Vad är då av godo? Att Ahlstedt predikar arbetsmoral och avskyr lättja? Ja, kanske det. Här finns en hel del anekdoter (hela boken är anekdotiskt upplagd) som är trevliga att läsa. Fast jagLena Katarina Swanberg hade ingen aning om att Albert Bonniers Förlag gjort sig av med alla korrekturläsare. Många av de kända eller mycket kända namn som förekommer i Från min loge på Dramaten är felstavade. Men det ska inte Ahlstedt ha på truten för. Det är nog bara Lena Katarina Swanberg som slarvat.

Och ja, jag är en gnällspik!

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22