FRÅN HOLMES TILL SHERLOCK

Aug 15th, 2013 | By | Category: 2013-08 aug, Recension

Omslag till Från Holmes till SherlockAv Mattias Boström
Piratförlaget 2013
ISBN 089-91-642-0221-5, 514 sid

I år är det jämt hundra år sedan kyrkoherden Frans Oskar Wågman gick ur tiden. När hans “Psalmer i original, bearbetningar och öfversättningar” kom ut 1914 hade han, innan han gick bort, hunnit se första korrekturet. Han hade bl a översatt en psalm av den norske diktaren Magnus Brostrup Landstad. Den kom in i Den svenska psalmboken (631) och börjar: Jag vet mig en sömn i Jesu namn när döden mitt timglas tömmer.

Oskar Wågman var son till en skräddare i Linköping. Han levde 1849–1913 och hade “fin, skär hy, bruna lockar och stora talande blå ögon”. Först var han predikant i Blåvik intill sjön Sommen och blev sedan komminister i Vreta kloster och kyrkoherde i Asby. I det första av hans två äktenskap föddes 1879 tvillingarna Erik och Marianne.

Denne Erik blev min familjs älskade husläkare när jag växte upp i södra Östergötland. Han ställde alltid upp, var vänlig, omtänksam och kom med skarpsynta diagnoser. Få människor har betytt så mycket i mitt liv som den underbare doktor Wågman. När min far sköt sig, kom han, trots att han hade slutat, farande till vår gård och tog hand om min mor, syster och mig.

– Någon måste ju tala med barnen!

Gamle kyrkoherden Wågman skrev mer än psalmer. Hemma hörde jag att han hade författat roande Sherlock Holmes-historier. Det hade visst blivit copyrightgnöl om saken, sade de vuxna – något jag inte fått bekräftat.

Då jag blev vuxen och själv skrev deckare, beslöt jag mig för att författa en essä om Oskar Wågman. I princip fanns inget skrivet, vad jag kunde finna.

Jag letade flitigt på Universitetsbiblioteket i Lund, men hittade inte något. Men min hjärna kom plötsligt med ett minne sedan jag var ca sex år. Jag satt i en läderfåtölj hemma i hallen, då min pappa och Erik Wågman passerade förbi. De samspråkade och vår husläkare sade just:

– Min far var präst i Blåvik …

Jag slog i Linköpings stifts herdaminnen och fann där ledtrådar till vad som sedan blev en artikel i JURY nr 1 1973: Psalmisten, Watson och den löjlige Sherlock Holmes.

Mattias BoströmNär nu den mångsidige (jag har t ex sett honom spela spex) Mattias Boström, kommer med boken Från Holmes till Sherlock, undrar jag naturligtvis ifall gamle Wågman är med. Jo då, han ägnas ett ganska stort utrymme och jag får lära mig en hel del nytt. Ska man vara grinig så kan man klaga på att sjön Sommen vid Blåvik kallas den “lilla östgötska sjön”. Den är dock ganska imponerade 132 kvadratkilometer och ligger både i Östergötland och Småland. Men mitt lilla “stickprov” med Wågman visar ändå på att Mattias Boström gjort sin sak både noggrant och kunnigt.

Därtill är han en utmärkt berättare och det är spännande och roligt att läsa hans redogörelse för Conan Doyles liv.

Det börjar 1878 på sjukhuset Royal Infirmary i Edinburgh. Där fanns docenten Joseph Bell vars storartade iakttagelseförmåga och slutledningskonst gjorde honom till förebild till Sherlock Holmes. En knappt tjuguårig Arthur Conan Doyle hörde till eleverna och tog Bell till inspirationskälla för sin detektiv. Och långt senare blev denne Bell stolt över äran men riskerade drabbas av brevskrivare som vill ha svar på allt möjligt från Sherlock Holmes!

Inte så många känner till att A Conan Doyle besökt Sverige. Det skedde i slutet av hans liv, hösten 1929. Anledningen var hans spiritistiska intressen. När han kom till Stockholm var det disigt och regnigt och Conan Doyle tyckte det var “Londonväder – jag förstår att ni vill att jag ska känna mig som hemma”.

Tyvärr knäckte resan honom och han blev allt sämre under den följande tiden. På morgonen den 7 juli 1930 somnade han in i sitt hem i Sussex.

Conan Doyle är död men Sherlock Holmes lever vidare. Intresset för honom förblir enormt och det är viktigt att det nu finns en svensk bok vilken på ett alltigenom förtjänstfullt sätt berättar det mesta om honom och hans skapare!

JEAN BOLINDER

 * * *

Boströms magnum opus (jag får väl kalla det så?) är inte enbart en redogörelse över Arthur Conan Doyles liv och skriftställeri eller hans uppfinning Sherlock Holmes användbarhet i de mest divergerade sammanhang, i stället ser jag boken en biografisk skildring av en familj i med- och motgång. Mattias Boström har två egenskaper som gör honom till en skicklig biografiförfattare: han är noga med tidsepoken och han kan sin huvudperson och huvudpersonens litterära gestalter. Att han dessutom vet hur man gestaltar sitt ämne får väl läggas som grädde på moset.

Kan sitt ämne, ja. Boström är ledande Sherlock Holmes-kännare i vår del av världen. Gestalten Holmes har gjort djupa avtryck i populärhistorien, är känd över hela världen, hyllad för sitt skarpsinne och minst lika ofta har detta skarpsinne parodierats. Sådant biter sig fast.

Conan Doyle (sedermera Sir Arthur) var för 125 år sedan en småstadsläkare med så liten patientkrets att han behövde ett extraknäck och lyckades tjäna en del på att skriva noveller för dåtida press. I en av novellerna hittade han på en mycket smart huvudperson, i viss mån kalkerad på en annan läkare, som han döpte till Sherlock Holmes och gav en kamrat vid namn doktor Watson.

Den historien är allmängods. Boström använder den som grund till ett projekt som omfattat mycken forskning (malisen säger att författaren skaffade litteratur för 25.000 kronor innan hans ens satte igång att leta opublicerat material). Uppriktigt sagt har jag aldrig varit Holmes-fan men berättelser om författare, deras figurer, affärer och tid fascinerar mig. Och Holmes har med tiden blivit så mycket symbol att nästa bok av Dan Brown borde handla om hur professor Langdon ruinerar hans rykte.

Boström ruinerar ingenting i sin berättelse om hur Conan Doyles figur efter relativt kort tid började leva sitt eget liv utanför författarens kontroll. Holmes förändrades (förbättrades?) för varje tecknare, skådespelare och manusförfattare som tog sig an historier om honom. Med det litterära fenomenet som fyrbåk har Boström åstadkommit en guidebok som för oss förbi 1800-talets sista år och genom 1900-talet. Conan Doyle dog 1930 men det betydde inte att intresset för Holmes försvann, inte heller familjens intresse för arvet. Den delen av berättelsen är saftig.

Den 28 juli konstaterade Leif GW Persson i Expressen att Sherlock Holmes ”den störste detektiven av dem alla” inte är det minsta lik en riktig svensk polis. Det har han säkert rätt i. I andra länder däremot brukar man studera Doyles hjälte och inte minst citera de ord som står på fliken till Boströms bok – ”When you have eliminated the impossible, whatever remains, however impossible, must be the truth.”

I de länder där polisen uppmanas att studera Holmes sker detta för att poliserna på så vis ska bli bättre i sitt yrke. Men dessa uppmaningar är nog en senare företeelse. I 1900-talets början var Doyles hjälte inte lika accepterad av polisen. Detektivchefen Basil Thomson (1861—1939 vid  Scotland Yard skriver i sin bok Konstigt folk (Queer People, översatt av Karin Jensen) från 1925 att ”det verkliga livet är mycket olikt detektivromanerna. Mr Sherlock Holmes, för vilken jag tar av mig hatten i en tyst bön att han aldrig måtte uppenbara sig i levande livet, arbetade med induktionsbevis, men på den vägen kommer man dock inte längre än till sannolikhet. Han försmådde, så vitt jag kan förstå, den enda metod som ger ett positivt resultat, nämligen organisationsförmåga och hårt arbete.”

Fast nu är det ju en gång så att Thomson lämnade jordelivet samma år som andra världskriget utbröt. Sherlock Holmes lär leva för evigt, åtminstone om man ska tro Mattias Boström.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22