FRÄMLINGARNA

Mar 19th, 2010 | By | Category: 2003-4, Recension

Av Olov Svedelid
Forum 2003

En gång för nu ganska många år sedan, befann jag mig i Göteborg. I en liten plantering som jag gick förbi, blev jag åsyna vittne till hur en sjavigt klädd karl, gav sig på en gammal man. Vi var flera som strömmade till och skrek åt misshandlaren att sluta. Han lade också av innan jag hann reagera ytterligare och strax därpå anlände polisen och tog hand om honom. Man frågade om det fanns åsyna vittnen och jag anmälde mig. Inget hände mera och jag glömde i stort bort alltihop. Efter närmare två år fann jag så en lördagsförmiddag en lapp i tidningslådan att polisen sökt mig och ville komma i kontakt med mig. Ovan som jag var vid poliskontakter blev jag orolig och ringde genast polisen. Där sade man sig inte veta vad saken gällde och den ansvarige polismannen skulle vara på plats först på måndagsmorgonen. Inte för att jag begår några kriminella handlingar, men som polisen sökt mig, måste det ju vara något. Jag kände mig som Josef K i Processen av Franz Kafka:

”Någon måste ha baktalat Josef K., ty en morgon blev han häktad utan att han hade gjort något ont.”

Den veckoändan blev förstörd och en mycket ung systerdotter som var på besök rapporterade hem, att ”Morbror var ledsen för han ska i fängelse.”

På måndagen fick jag kontakt med en dryg polis som lät, som om jag var eftersökt för ett par mord minst. Men det gällde min vittnesuppgift i Göteborg. Och dit fick jag fara för att vittna vid rättgången. Vad minns man efter två år?

Summan av all den här kardemumman blev, att jag bestämde mig för att i fortsättningen se så lite som möjligt av våldsdåd jag hamnar i närheten av. Och då är det att märka att jag inte på något sätt hotades som vittne – något som annars är vanligt i dagens Sverige.

Hotad blir däremot fru Mona Mellgren i Främlingarna av Olov Svedelid. Hon och Roland Hassel ska vittna mot några våldsverkare i en rättegång och de får innan detta sker sitta tillsammans med tre skinnskallar i vittnesrummet. De ”adrenalinstinna handjuren” visar med utmanande gester, hur det går om vittnena berättar sanningen.

Den suveräne thrillermästaren Svedelid lyckas som vanligt fånga in läsaren från första raden och håller sedan honom eller henne i ett fast grepp till dess boken är slut flera hundra sidor till. Men det är viktigt att säga, att det inte rör sig enbart om spännande underhållning, utan att Svedelid som vanligt har väsentliga saker att säga om ett samhälle som håller på att spåra ut. Är det t.ex. rimligt att vittnen ska kunna hotas till tystnad? Ska den som ser ett våldsdåd riskera livet om han/hon vittnar?

I Främlingarna vittnar Hassel, men den stackars Mona Mellgren skräms till tystnad. Ändå blir hon mördad. Hassel får ett skott genom kroppen, tror sig vara död men återvänder mot alla odds till sitt onekligen ganska tuffa liv.

Varför har man brukat detta våld? Bakom det som sker måste ligga en oerhört lukrativ brottslig verksamhet och när Hassel ger sig i kast med att söka avslöja den, råkar han ändå värre ut än i bokens inledningsskede. Det hela är andlöst spännande och för min del läste och läste jag så intensivt i min hängmatta, att jag ramlade ur tre gånger och slog mig ganska illa vid ett av dessa tillfallen. Å andra sidan var det som drabbade mig bara en andeviskning mot vad stackars Hassel får stå ut med. Och till Svedelids många förtjänster ska läggas, att han inte lyckas slå ihjäl vare sig Hassel eller undertecknad recensent …

JEAN BOLINDER

 



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22