Av Lotta Luxenburg
Isaberg Förlag 2013
ISBN 978-917694-912-2, inb, 247 sid

En riktigt intressant författardebut. Visserligen har vi sett intrigen tidigare: en sexårig flicka försvinner, något som får modern att närma sig ett sammanbrott. Det är påfallande känsligt beskrivet. Polisanmälan följer vilket resulterar i att den unge utredaren Nick Johansson tar sig an fallet tillsammans med kollegan Klara Pil. Svårigheterna att hitta barnet tycks oöverstigligt, man saknar motiv till kidnappningen och tanken uppstår att om det inte finns en gärningsman, vad ska man då tro om saken?

Men så försvinner ytterligare ett barn. Om försvinnandena kan kopplas samman finns alltså en bortrövare, vissa tankar kan arkiveras. Jag störs lite av att jag som läsare är bättre informerad än de polisiära huvudpersonerna och vad det gäller dem också lite av den inkompetenta polisledningen, snutarnas problem med varandra och deras närmaste och en del komponenter som orsakar bitterhet. Kanske får att jag läst alltför många skildringar som innehåller just detta. Dessutom är jag lite less på den 60-talsaktiga förklaringen att skurken hade en taskig barndom.

En bekant till mig läste också boken och reagerade på våldet. Det finns en hel del av detta mellan pärmarna men inte så det stör. I stället ingår den ingrediensen i förklaringen.

Författaren har arbetat dussinet år i reklambranschen så det är förståeligt att boken till stor del utspelas i sådan miljö. Den kan hon, vilket märks. Något hon kommer att lära sig – för jag är säker på att det kommer fler böcker från samma penna – är att alla frågor behöver svar och att även bihandlingar behöver avslutas.

LENA JEPPSSON

Lotta Luxenburgs debutroman kom först ut på Express You Bokförlag och därefter på Isaberg Förlag. Båda under 2013. Anledningen var enligt författaren att den första utgåvan i pocket innehöll för många fel, båda faktamässigt och grammatiskt. Bra då att hon fick ut den rättade boken på ett annat förlag. Fortfarande kvarstår ändå något logiskt fel i berättelsen, men det är av mindre natur och absolut inte störande.

Författaren har skrivit en bok om det omöjliga och allra mest hemska. Ett barn försvinner och kan inte återfinnas. Det finns inga som helst spår, varken av förövaren eller av offret. Är hon vid liv? Varför har hon försvunnit? Finns det överhuvudtaget en gärningsman? Som läsare vet man mer än barnets föräldrar och det gör det så mycket hemskare att läsa.

Ytterligare ett barn försvinner och polisen står maktlös. Så småningom lyckas man få upp ett spår när kidnapparen blir allt mer oförsiktig. Boken är våldsam, men det är nödvändigt för att upprätthålla trovärdigheten. Naturligtvis är det också en obehaglig läsning. Våld mot barn framtvingar alltid sådana känslor.

Utan att ha förnyat genren på något sätt har ändå Lotta Luxenburg skrivit en habil debutbok. Språkbehandling och intrig lovar mer. Mycket är ändå igenkännbart. Här finns en förtvivlad mor naturligtvis, några poliser med relationsproblem, en inkompetent chef och en bitter polis som blivit förbigången vid en chefsutnämning. När man närmar sig slutet av boken har det blivit mer likt en pusseldeckare, där läsaren inte har några problem att avslöja brottslingen. Det tror jag också varit författarens mening, att vi ska veta mer än polisen. Att låta förövaren komma till tals i kursiv stil för att beskriva sin barndom är däremot något jag har blivit allergisk mot genom tiden.

Men trots några mindre fel och brister tror och hoppas jag att Lotta Luxenburg har fått blodat tand. Hon lämnar verkligen fältet öppet i avslutningen av denna bok. Många av karaktärerna har oavslutade sidohistorier och frågor som en läsare absolut inte kan låta vara obesvarade.

NISSE SCHERMAN