FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Recension

Av Stieg Larsson
Norstedts 2006

Yes!

Också det andra av de tre manus som avlidne Stieg Larsson lämnade efter sig är en fullträff. Jag skrev om debuten Män som hatar kvinnor att jag hoppades att han hörde ovationerna där uppe i sin himmel. Samtidigt pekade jag ut den struliga punkbruden Lisbeth Salander som bokens verkliga behållning. Och när vi nu får förmånen att läsa uppföljaren Flickan som lekte med elden är det Lisbeth Salander som står i fokus. Det tackar vi för.

Lisbeth Salander är en minst sagt udda fågel i den svenska deckarvärlden. Hon står under förmyndare efter en besvärlig uppväxt med en psykiatrisk diagnos som ingen riktigt kan sätta fingret på. Men hon är intelligent i Nobelprisklass. Journalisten Mikael Blomkvist håller på att försöka hitta tillbaka till jobbet på tidningen Millenium efter förra bokens omskakande äventyr. Det går inte riktigt bra förrän en frilansare hör av sig med en story om trafficking med unga öststatsflickor och väl dokumenterad kartläggning av torskarna, allt från poliser till journalister. Då vaknar den gamle reportern i honom på nytt och han engagerar sig.

Sedan går allting snett.

Frilansaren och hans flickvän som samtidigt ska doktorera på samma ämne hittas mördade. Och det värsta av allt – polisens spår efter morden pekar ganska entydigt på Lisbeth Salander! När dessutom advokaten som är Lisbeth Salanders hatade förmyndare också hittas död knyts indicierna än starkare mot den upproriska 26-åringen.

Inte bara jag, även Mikael Blomkvist, blev riktigt förtjust i Lisbeth Salander i förra boken. Till och med på ett än mer fysiskt sätt än jag. Trots att hon brutit alla förbindelser med honom kan han bara inte tro på polisens misstankar. Han drar igång en egen utredning. Salander går under jorden och tillsammans med Blomkvist, fast ändå inte, gräver de upp en historia som är precis så fantastisk att den är riktigt sannolik.

Uppföljaren till fjolårets succé är snäppet bättre. Historien är mer koncist berättad, utsvävningarna är färre och persongalleriet är mer koncentrerat. Mest konfunderad är jag över att boxaren Paolo Roberto tilldelats en roll i boken, men jag köper det.

Stieg Larsson har ett alldeles utmärkt språk. Inte ens den ivrigaste felfinnare hittar något som stör, allting flyter. Och när han någon gång ger oss små föreläsningar om ekvationer, Fermats teori eller invasionen på Grenada, så sker det med lätthet och på ett naturligt sätt integrerat i texten. Jag överdriver inte när jag säger att Stieg Larsson är 2000-talets främste svenske författare till kriminalromaner. Och självklart bokar jag redan nu den tredje och sista delen i Milleniumserien.

PER ERIK TELL



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22