FINSKA VINTERKRIGET 1939–1940

Sep 2nd, 2010 | By | Category: 2010-3, Recension

Omslag till Finska vinterkrigetAv William R. Trotter
Frozen Hell: The Russo-Finnish War 1939–1940, 1991
Översatt av Göran Andolf
Fischer & Co, 2009

I min ungdom fanns det en broschyr som hette Om kriget kommer. Det var försvaret som ville att medborgarna skulle veta hur man gjorde för att skydda sig mot lede fi. Då var gemene man inte lika intresserad av krig som de tycks vara numera. Andra världskriget har blivit ett slags väckelserörelse med många olika biblar från olika slags Armageddon. Mycket har handlat om krigshandlingarna vid Stalingrad, på Kreta, i Berlin och andra viktiga historiska platser. På senare tid har kriget kommit närmare Sverige genom böcker om striderna i Norge och på Nordkalotten. Trotters redogörelse är den första rejäla genomgång jag läst om Finlands krig mot Sovjetunionen.

Åren i slutet av 1930-talet, då Hitler varit tysk rikskansler sedan 1933, var fulla av tecken på förestående konflikter. I Sovjet var Stalin orolig för Leningrads säkerhet. 1938 skickade han ett sändebud till den finske utrikesministern och krävde att gränsen mellan de två länderna skulle justeras. Gränsen borde, enligt Stalin, flyttas och alla fästningar på Karelska näset demoleras. Han ville dessutom besätta fyra öar i Finska viken med sovjetisk trupp, ta över halva Fiskarhalvön vid Ishavskusten och att få arrendera Hangö.

William R Trotter”Budet” sockrades med att Finland i gengäld skulle få ett stort område vid karelska gränsen norr om den stora sjön Ladoga. Det var en sötsak som Finland inte kunde gå med på. Om de accepterade måste Mannerheimlinjen, den viktigaste försvarlinjen, överges. Det finska folket skulle aldrig gå med på en sådan sak. Regeringen var osäker på om ryssarna bluffade och att de med tiden skulle ta ett nej för ett nej. Förhandlingarna gick i stöpet och Sovjet gick ut i ett krig som de trodde skulle vara över på en kafferast. Den 26 november 1939 gjorde ryssarna samma sak som tyskarna gjort när de gick in i Polen, besköt sin fiende och påstod att de själva blivit beskjutna. Efter artilleriattacken mot byn Mainila i Karelen föll fyra dagar senare bomber över Helsingfors och den knapert utrustade finska armén började dra sig tillbaka längs flera frontavsnitt.

Men det skulle ändra sig. Trotter beskriver med stor detaljrikedom hur trupperna förflyttades och hur de olika sammandrabbningarna gick till. Sovjetiska trupper, som knappt visste var de befann sig och varför de var där, angreps väl synliga (de saknade vinterkamouflage) och mejades ner av de motiverade försvararnas gamla Maximkulsprutor. Finnarna kämpade för sina liv och för sitt land och Trotter beskriver livfullt deras tapperhet där de klädda i vitt förde skidburet gerillakrig mot inkräktare som skrämdes av skogen, gjorde smått omöjliga enmansangrepp mot ryska stridsvagnar, vann slag efter slag mot den övermäktiga fienden.

Fältmarskalk Carl Gustaf Mannerheim, som knappt talade finska, var Finlands överbefälhavare och lyckades tack vare skickliga officerare (de flesta i varje fall) locka stora ryska enheter i olika slags fällor. Mycket beroende på att finnarna kunde den terräng som var skrämmande och okänd för angriparna. Mannerheim var åren 1944–1946 Finlands president.

Stalin var förbluffad. Hans rådgivare hade gett honom intrycket att den finska arbetarklassen längtade efter kommunistisk ”befrielse”. I stället dödade finska arbetare hans soldater.

Det berodde till stor del på att sovjetarmén hade inkompetenta befäl. När dess ledning insåg detta byttes sådana ut, soldaterna antal ökade och de fick bättre utbildning. Sedan gav Stalin ordern att finnarna skulle krossas med hjälp av mänsklig övermakt.

När eld upphör äntligen inträdde den 13 mars 1940 sade officiella finska siffror, som kom efter kriget, att 48 000 soldater stupat och 159 000 sårats. Sovjets förluster uppskattades av samma källor till mellan 230 000 och 270 000 man.

Fortsättningskriget inleddes 22 juni 1941 med att Finland angrep Sovjetunionen som ”medkrigförande” med Tyskland.  Den 19 september 1933 slöts vapenstillestånd mellan Sovjet och Finland vilket resulterade i att finska trupper därefter drev ut tyska styrkor från Norra Finland. Fredsuppgörelsen resulterade i att Finland tvingades att till Sovjet överlämna några öar, hela Karelska näset, Hangö och dess kustområden, hela halvön Rybachi och ett stort stycke av Karelen norr om sjön Ladoga. Totalt 65 000 kvadratkilometer.

Det finska vinterkriget uppmärksammandes världen över och kom att ses som det främsta exemplet i modern tid på hur ett mycket litet land lyckats stå emot ett mycket stort land.

Finnarna förlorade visserligen kriget men tack vare sitt envetna och kraftfulla motstånd slapp de inlemmas i Sovjetunionen och kunde förbli ett fritt land.

Trotter beskriver allt detta på ett medryckande språk, sakligt och objektivt trots att man hela tiden känner undertonen av profinskhet. Det är kanske den som gjorde att han för sin bok fick den amerikanska Finlandia-stiftelsens litteraturpris. Finska vinterkriget 1939–1940 är mycket förtjänstfullt och spänstigt översatt av Göran Andolf.

Om jag ska gnälla över något är i så fall att det gedigna bildmaterialet kunde ha utökats med kartor.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22