FARVÄL TILL AGNES Av Elisabeth Lindfors

Feb 1st, 2008 | By | Category: 2007-4, Recension

W&W 2007
Det här är en roman som berör män. Män som låtit karriären gå före det mesta. Män som känner skräck och ångest inför slutet. Inte livets slut utan arbetets och maktens slut. Vad var det livet värt? Att bli ett kommatecken i historien. Eller knappt det. Knut eller Kurt. Agnes eller …

De var generationen före oss. Vår generation. Där både han och hon hade sitt sitt yrkesliv, men hon tog som regel det största hemmaansvaret. Våra barns generation; där både han och hon ska göra karriär. Hur ser det livet ut?

Jag ser mina grannar. De har hemhjälp. De gör båda två karriärer trots att de båda gått ner till 75 % av sin arbetstid. Och de är trötta på sina barn och talar hela tiden om hur jobbiga de är. De håller på hela helgerna ute i trädgården eller inne i huset. Och jobbar hela tiden. Vad är det livet värt? Och som en sekreterare sa en gång sa till sin VD apropå fruntimmershistorier. Tro inte att du är nåt, det är bara så att cheferna alltid går åt först. Om viljan att uträtta något. Om viljan att tro på något och se vad som blir av eller kvar. Och drömmen och första dan i det största företaget i Norden. Och se dess sakteliga förfall. Och se dess värde minska. Det som generationer byggt upp. Det som byggde på en idé. En tro som ersatts av girighet av de ytterst få i en visionslös ledning. Och ålderdomen, att inte vara värd någonting. Varför, varför kämpar vi för att leva så länge som möjligt?

Det är få böcker som berört mig personligen så mycket, jag hittar inte de rätta orden. Boken grep tag i mig och tvingade mig att läsa den långsamt. Gestaltningen av Knut är mästerlig. Och du föll inte för frestelsen, att skildra ert förhållade, pappa och pappas flicka, som kan bli så privat och ointressant för läsaren. Och några meningar: Om neutraliteten under kriget. Det var som en ostkupa hade lagts ovanpå Sverige. en  kupa av outtalade tankar och åsikter. En glasmåne av feghet. Kan det sägas bättre? Om mannen som är sin egen bedömare och domare.

När han träffar en annan man är det som om han känner sig tvingad att besegra honom. Samma förhållande har han till sig själv. Men det jag sätter främst i boken är en kvinnas beskrivning av och om en mans känslor och ageranden, försvar och vredesutbrott. Jag är alldeles övertygad om att alla som någon gång varit ledare känner igen det mesta hos sig själva. Dessvärre.

LENNART HÖGMAN

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22