Redigering, inledning och kommentar av Sven-Bertil Jansson
Prisma 2003

Att historien ar full av illdåd behöver man inte fundera över; redan i skolans historieböcker lär man sig att det traditionella sättet att bli kung var att ta livet av den föregående. Intresset för historiskt förankrade mord, politik och krig har ju inte minskat sedan Jan Guillou introducerade riddar Arn. Kan det vara de böckerna som inspirerar Prisma att ge ut Erikskrönikan i ny upplaga; den förra kom 1992.

I introduktionen läser man: ”Natten mellan den 10 och 11 december 1317 iscensattes en av den svenska historiens klassiska kupper, Hertigarna Erik och Valdemar, Magnus Ladulås söner, var av brodern, kung Birger, inbjudna till gästabud i Nyköpingshus.” Jo, ni vet hur det gick. Vill ni läsa den ursprungliga historien finns alltså chansen nu. Experten på medeltidens litteratur, Sven-Bertil Jansson som redigerat och kommenterat, går försiktigtvis dock inte i god för att det är hela sanningen vi får. Historieskrivande har ju alltid använts för att försköna egna insatser och rättfärdiga sådant som eftervärlden kanske skulle ha invändningar emot.

Men som litterärt verk, en tidig svensk rimkrönika, är den läsvärd, lovar experten som redigerat texten så att den både bibehåller en hel del av dåtidens stavning och ändå gör den möjlig att läsa, Att recensera krönikan är onödigt; det är flera århundraden för sent. Men i den går att stifta närmare bekantskap med sådana kändisar som Erik läspe och halte, Birger Jarl, Joar Blå och Magnus Ladulås med söner.

LEIF-RUNE STRANDELL