Av Augustin Erba
Bonniers 2009

En ung kvinnas död är navet i berättelsen, men det är ingen deckare. Vi får redan från början veta det mesta, och hon dör på grund av ett brott, dock oavsiktligt. Det är ett vådaskott från någon eller några värnpliktiga under en avslutande manöver.

Detta skedde för tjugo år sedan, men påverkar fortfarande huvudpersonens liv. Ett oväntat möte i nutid får honom att minnas.

Och vi får följa hans minnen från värnpliktstiden. De är inte roliga; pennalism, mobbning, rasfördomar.

Hela berättelsen är en moralitet. Huvudpersonen ställs under de 18 månaderna inför ett antal moraliska val, och vid varje tillfälle väljer han den enklaste vägen ut, vanligen att inte göra något, till exempel att inte ingripa för att ställa till rätta. Han sviker sin bäste vän, han sviker den ende i gruppen som har ett starkt moraliskt ansvar.

Varför? Några klara svar får vi inte. Huvudpersonen känns mer anonym än några andra av personerna. Vi får veta mer om invandraren Samir som är den ende av de värnpliktiga som har en stadig moralisk kompass.

De flesta befäl är lika schematiskt tecknade. Några sticker ut som personer med antingen klart negativa eller klart positiva drag. De flesta av personerna är ganska jämngrå.

Det låter kanske tråkigt, men det är det inte. Det är en lysande prosa som förmedlar obehagligheterna på ett så vardagsnära sätt att man som läsare vill ingripa för att ruska de tvehågsna att vakna upp till sitt ansvar. Erba har fått beröm tidigare, för sitt bidrag i antologin Pappa.

Detta är hans debut i längre format. Jag ser fram emot fler böcker av honom – och jag undrar om denna roman delvis bygger på egna upplevelser. I så fall hoppas jag att den nuvarande uttagningen till vår lilla värnpliktsverksamhet har radikalt ändrat vilka som gör sin plikt.

LEIF-RUNE STRANDELL

Augustin Erba. Foto: Sandra Löv