ENKEL BILJETT TILL NATTENS ÄNDE

Dec 29th, 2015 | By | Category: 2015-12 dec, Recension

Omslag till Enkel biljett till nattens ändeAv Johan Frick
Efterord av Maths Claesson.
Mix Förlag, 2015
ISBN 978-91-87671-72-2, 239 sidor

Författaren och översättaren Johan Frick (1965–2015) lyckades inte besegra cancern utan Stora C tog hans liv i november 2015. Han arbetade med denna bok in i det sista och nu har förlaget uppfyllt hans önskan om att Enkel biljett till nattens ände skulle ges ut postumt.

Johan FrickSom översättare blev han känd för att ha försvenskat en hel rad böcker av bland annat sf-storheter som Philip K. Dick, Katharine Kerr, Gene Wolfe, serieskaparen George Herriman och Douglas Coupland. Hans intresse för denna genre manifesterades också i och med att han var vid millennieskiftet med och grundade till science fiction-bokhandeln i Göteborg. Som författare blev han känd, åtminstone lokalt, för noveller. Ofta hade han referenser till klassisk noir och jazz med i sina texter eftersom den musikformen tillhörde han stora intressen (han var både swing-DJ och lindy hop-dansare samt sångare i jazzkombon Johan Fricks Kapell) och Frankrike var på 50-talet en rik jazznation så det är inte märkligt att Fricks samlingsroman Enkel biljett till nattens ände tar sin början där och då.

Boken är i sin form en klassisk rymdsaga. Ett rymdskepp från en okänd värld anländer till jorden och människorna erbjuds att följa med till en tekniskt mycket avancerad plats i en galax långt borta i universum. Några hundra personer accepterar erbjudandet, bland dem den vackra Rosalind, den nikotinberoende blondinen Solange, piloten Valentina Cruz och privatdetektiven Slim Jim, och går ombord på rymdskeppet L’Harmonie Du Monde. Resan tar 300 år och slutdestinationen är inte det minsta fredlig. Brottsligheten är stor, krig och konflikter florerar och vapnen är sagolikt dödsbringande.

Det är många olikartade berättelser som får plats mellan pärmarna och alla historier går att läsa oberoende av varandra. Men på något nästan bibliskt sätt tycks de ändå höra ihop. Jag är ganska säker på att om Frick fått leva hade han blivit en av vår tids stora sf-författare. Denna bok visar att han var på god väg.

ÅSA PETTERSSON

Johan Frick (1965–2015) kände jag i över 30 år, sedan han som ungt stjärnskott i dåvarande Nolaskogsfandom – Nolaskogs Rhymd- och Rhaketsällskap! – utgav sina första fanzines. Vi sågs inte så ofta, på coner, och någon gång ibland då han var uppe i Stockholm för något pyssel med SF-Bokhandeln, men han var annars baserad  på SF-Bokhandeln i Göteborg.

Han var översättare, bokhandlare, musiker (jag har hans skiva med Captain Future and the Zapguns och MP3-spår med Johan Fricks Kapell) och kunde ha blivit en framstående, svensk sf-novellist.

Till allas stora sorg avled han dock i hjärncancer när författarskapet knappt hunnit börja.

Han fick ut E-utgivna noveller på Mix förlag, och dessa – inklusive en oavslutad novell – är nu samlade i den fina volymen Enkel biljett till nattens ände. Det är fyra noveller (eller tre och en halv) samt förord av redaktören Jesper Ims Johansson och efterord av Fricks SF-Bokhandelkollega Maths Claresson. Baksidesblurben säger:

“Tidigt 50-tal i Frankrike. Mänskligheten får ett unikt erbjudande: stig ombord på ett främmande rymdskepp och följ med till en högteknologiskt  utvecklad del av universum. Några hundra personer  antar erbjudandet. Men när  skeppet efter 300 år når slutdestinationen visar den sig vara något helt annar än man väntat sig.”

Det är tur att blurben förklarar detta, för annars hade det varit svårt att ta sig in i Fricks komplexa, udda, men fantastiska universum. Det är synd att den sista novellen inte hann avslutas, för den ger bäst bakgrund till novellerna och borde därför kanske ha stått först.

Fricks noveller (delvis länkade till varandra) beskrivs i blurben också som en blandning av “klassisk rymd-sf, noir och jazzromantik”. (Johan gillade jazz och den sista gången vi sågs berättade han entusiastiskt om sina sessioner på Herrängens berömda och jazziga Lindy Hop-läger.)

Man slås av hur spänstigt och väl Frick behärskar språket, säkerligen med god övning från översätteriet. Det är omväxlande, subtilt när så krävs, med spännande metaforer och god dialog. I Kepler Boulevard t ex möter vi en privatdetektiv som sitter och funderar och slöar på sitt kontor när hans “karriär som filosof avbröts” av att en klient  knackar på (hittar inte den exakta formuleringen) och i Det stora svarta lär vi oss att en viktig rymdskepps komponent “läcker som en sovjetisk kondom”. Jagformen överväger och de psykologiska introspektionerna som då förekommer är övertygande.

Vi möter “alphamänniskor” som är ättlingar till den ursprungliga månggenerationsbesättningen på rymdskeppet “L’Harmonie du Monde” (det som landade i paris) och “les humains noveaux” (de nya människorna) som är upptinade foster (sådana togs också med) från skeppet. En del av de nya människorna är kloner av berömda jordiska konstnärer, vetenskapsmän, idrottare m m från 1950-talets jorden, t ex Louis Armstrong och boxaren Joe Louis. Där rymdskeppet landade grundade man Nouveau Versailles (“där allt har ett pris men inget har ett värde”) och fick tillgång till en massa utomjordisk teknologi.

En del trivdes inte utan byggde nya rymdskepp och flyttade till nya koloniplaneter, varav en tydligen domineras av alphamänniskor och kallas Alphaville. Gulskjortorna som haft makten på rymdskeppet behöll den vid planetkoloniseringen och det uppstår spänningar – även ledande till krig – mellan alphamänniskorna och nymänniskorna. På någon planet hittar man en form av farlig organism (kallas xenotech) som är telepatisk och kan leda människor i färdärv och rent av död.

I Port Michele möter vi en skrotsamlare som tappat minnet. Han hittar en “sibylla”, någon form av organism som likt oraklet i Delphi kan tala om för människor vad de behöver veta. Sibyllan är värdefull och skall säljas till några skumma ganstertyper. I vad som händer sedan får huvudpersonen tillbaka minnet och varför det försvunnit förklaras.

Kepler Boulevard berättar om en privatdetektiv som får i uppdrag att leta rätt på en försvunnen kvinna. Hon har tidigare varit mätress till planetens gangsterkung. Samtidigt är detektivens hustru djupt  nedsjunken i missbruk  av  “drömrussin”, ett slags  utomjrodiskt knark som är dödligt om det är för  färskt.
“Det stora svarta” är mycket  space opera – kanske samlingens  bästa novell. Den kvinnliga kaptenen på ett rymdskepp får ett erbjudande om att smuggla två alphamänniskor på flykt till en ny planet. Under uppdraget får de en nödsignal från en biolog, den enda överlevande från en expedition som råkat ut för xenotech. De är de enda som kan undsätta vetenskapsmannen, men på grund av sovjetkondomläckande maskineri måste de själva efter undsättningen nödlanda på en planet som bebos av en teknikhatande, amishiknande koloni. I denna novell får vi en spännande rymdskeppsjakt med en oväntad slingshot-manöver runt en måne. (Men jag undrar om Newtons rörelselagar låter det ske som beskrivet – i upp till 7 G!)
I den sista  novellen, “Sista skeppet till Alphaville”, får vi hela upptakten. Om hur det främmande rymdskeppet landade i Franktike. Livet ombord. Hur nya generationer växte upp. Hur det gick i den nygrundade kolonin när man efter hundratals år kom fram. Hur det uppstod konflikter. Vi får följa hur spänningarna eskalerar mellan Nouveau Versailles och Alphaville och hur en diplomat tar till sig Mary Shelleys roman om Frankensteins monster för att försöka förstå vad som händer.

Där slutar dock novellen, som aldrig blev färdigskriven. Andra noveller i samlingen – de står inte kronologiskt – gör klart att krig faktiskt bröt ut och att många av rymdkolonisternas öden blev lika tragiska som…tja, för Frankensteins monster.

Det är en mycket bra novellsamling. Det är noir och space opera i en komplex, genomtänkt värld. I förordet lär vi oss att Frick hade tänkt ut – han nämnde sina novellidéer i mail till redaktören – ytterligare en handfull nya noveller, som han aldrig tyvärr hann påbörja. Det röjer att han komponerade sina verk ytterst genomtänkt.

Intrigerna i de noveller han hann skriva är också genomtänkta. Ett spänstigt språk och  välplanerade plots är en oslagbar kombination. Johan Frick hade båda delarna.

Hans alltför korta författarskap är bland det yppersta som hänt svensk science fiction på mycket, mycket länge.

AHRVID ENGHOLM

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22