EN TAVLA FÖR MYCKET

Sep 17th, 2009 | By | Category: 2009-4, Recension

Omslag till En tavla för mycket

Av Marianne Davy och Marianne Arvidsson
Inget förlag angivet (vulkan.se) 2009

I den sydskånska orten Måsviksnäs utspelas deckaren En tavla för mycket av Marianne Davy och Marianne Arvidsson. En rad sydskånska orter nämns som liggande i närheten av detta fiktiva Måsviksnäs: Trelleborg, Oxie, Perstorp och Malmö. Även Svaneholms slott är med. Enligt baksidan är detta en bok för folk som gillar gamla tiders pusseldeckare. Jenny Berthelius, som själv skrivit ett par av Sveriges bästa deckare genom tiderna, påstår att det är “gott om riktiga människor av kött och blod”.

Jag har mycket svårt att hålla med min vän Jenny. Här finns inget annat än usla pappfigurer och en förfärlig samling deckarklichéer. Språket är bitvis sådant att lektor Bolinder inte hade godkänt en elev som presterat något sådant i en gymnasiekria.

Här har vi godsägaren på sitt över takåsen belånade gods. Hans dotter kör sportbil och är snorkig och dumdryg. På säteriet finns en husföreståndarinna och en rysk stallpojke. Ett mc-gäng gives med gossarna “Råttan” Påhlsson, “Sputnik” Hed och “Sonny” Blom. Som i alla engelska … förlåt skånska byar finns ett värdshus där man samlas efter dagens id. Polischefen Roland Larsson har problem med aspiranten Emelie, som inte vill koka kaffe åt honom.

Det börjar som en Liza Marklundare: “Fredrika kastade sig åt sidan för att inte kräkas över den döde mannen. Det var lukten av blod som fått hennes maginnehåll att vända”. Bildspråket är uselt: “Förvirrade tankar sköt som ettriga myggor genom hennes avtrubbade hjärna” och “Hon tryckte handen mot magen. Där inne sved det som om hon svalt outspädd Salubrin”.

Det ges också en övermåttan egendomlig luktförnimmelse som drabbar Fredrika: “Där fanns en doft hon kände igen. Av något slag.” Kanske beror mysteriet på ett “rytmiskt entonigt ljud /…/ Så var det. Men ingenting tekniskt. Ett naturljud.”

Det rör sig om förfalskade tavlor, trafficking och narkotikasmuggling. Självklart är mördaren psykopat, något som den övermåttan amatörmässiga polischefen föreläser om. Och givetvis förälskar sig en av de våpiga kvinnorna i psykopaten.

På plussidan står en inte helt usel intrig, en magnifik omslagsbild av Tizian, samt en ömsint skildring av hur katten Pusjkin avslutar det sista av sina nio liv. I övrigt är detta en bok för mycket!

JEAN BOLINDER

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22