EN LÖNNMÖRDARE TAR FARVÄL

Feb 8th, 2014 | By | Category: 2014-02 feb, Recension

Omslag till En lönnmördare tar farvälAv Malcolm Mackay
How a gunman says goodbye 2013
Översättning Gabriel Setterborg
Minotaur  2014
ISBN 978-91-85419-81-4, inb, 284 sid

Detta är en bok om tillit, eller snarare bristen på tillit. För kriminella organisationer kan inte vara alltför tillitsfulla internt, allt tal om heder brottslingar emellan. För det som räknas är pengar.

Särskilt de som utför de farligaste delarna av verksamheten, de som ska eliminera dem som är i vägen eller en fara för organisationen, måste vara mycket försiktiga och inte lita på andra.

Huvudpersonen här är 62, en mycket hög ålder för en professionell pistolman. Nu är det dags att pensionera sig. Men hur gör man?

Malcolm MackayInte en deckare, möjligen en slags thriller, mest lik Snabba cash med sin inifrånbeskrivning av en kriminell organisations viktigaste medlemmar. Den erfarne pistolmannen Frank i Glasgow har kommit tillbaka efter en höftledsoperation och ska visa att han klarar jobbet, att ta död på en eller två langare som jobbar för en konkurrent.

Men det skiter sig. Vi läsare vet varför, men ingen av de inblandade.

Han räddas av sin efterträdare i jobbet — men vad ska man ha en pistolman som inte klarar jobbet till?

Läsaren får följa Frank, hans efterträdare, toppmannen och andremannen och en envis utredande polis (plus några mindre bifigurer). Det är inre monologer för det mesta, och vi ser hur ingen litar på någon annan, inte till sist hur gärna man än vill. Så hur pensioneras en pistolman? Läs om ni är intresserade.

Jag tycker den svenska titeln är fel. Lönnmördare leder fel, för visserligen ska jobbet göras så att man väcker så lite uppmärksamhet som möjligt, men den engelska titeln på arbetet, gunman, pistolman som det står inne i texten, är riktigare. Med tanke på stoltheten så hade kanske ”En yrkesman tar farväl” varit bättre.

Som information om jobbets avigsidor är det en utmärkt bok. Ingen som drömmer om en kriminell karriär kan påstå efter att ha läst boken att det är särskilt glamoröst.

När jag började läsa blev jag irriterad på den långsamma handlingen, på språket med det mesta i presens, på att man inte hittar någon helt sympatisk person. Men efterhand blev just långsamheten viktigt, för en professionell pistolman får inte reagera för snabbt annat än i en akut situation. Han ska förbereda, planera, rekognoscera, veta hur man avslutar utan att lämna spår efter sig. Och då behövs mycket funderande över vad som kan gå fel, över hur andra, motståndare och medarbetare, kan tänkas reagera. Och till sist bara lita till sig själv.

Så jag kunde inte sluta läsa, trots att de inblandade inte berörde mig.

En annan fundering är förstås hur ”realistisk” skildringen är. Fast det spelar ingen roll för det är författarens uppgift att skapa en berättelse där de ingående delarna upplevs som riktiga. Också fantasy och sf kan ge ”realistiska” upplevelser för läsaren. Och här hänger berättelsen ihop.

LEIF-RUNE STRANDELL

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22