EN LEK MED ELD

Mar 12th, 2010 | By | Category: 2005-1, Recension

Av Peter Robinson
Playing with Fire 2004
Översatt av Jan Malmsjö
Minotaur 2004

Peter Robinsons romantext ser tilltalande ut när man bläddrar i tjocka berättarsjok utan enradingar, meningslösa bisatser som skall föreställa litterärt suckande och tomma raders dolda kval läsaren ska gissa sig till angående varats olidliga svårigheter. Vid närmare granskning uteblir nästan helt också metaforer utan utveckling, dessa irriterade stopp i beskrivningar som inte fullföljs hos många deckarförfattare utan bara bryter tankegångar.

Kriminalromanen En lek med eld har en stark 2,5 sidig öppning. Läsaren känner i märgen en suicidals utslagens nyss väckta förhoppning. Den stackaren är utsvulten på livet men låter sig okritiskt näringsmatas tillbaka till jorden av en plötsligt utsträckt hand. Texten är driven och det är jättebra! Förutsättningen för ett ruskigt drama av klassisk karaktär – blint mot undergången som undertecknad älskar att frossa i – annonseras. För det onda uppsåtet i samaritens gärningar begriper läsaren i andanom och ryser.

Tråkigt nog klipps rysligheterna i mötet med fyrtio och någonting kommissarie Alan Banks och trettio och någonting kriminalinspektör Annie Cabbott på sidan 10. Deras f.d. relation blir den magra hällegrund på vilka fröna till konflikten sås. Småtrevlig läsning blir det fortsättningsvis om musikstilar och geografi och mordbränder. Alan Banks kommer man in på livet, hans familjetrauma, mat- och dryckesvanor ackompanjerade till antingen CD-spelarens eller P3:s noga namnangivna artister. Det är spänningslöst men händelserikt i 408 sidor förutom en incident i en bil som kör in i tjockan då det suger till i den stil som inledningen lovade.

Människor ur olika samhällsklasser skildras utan att störa läsarens förutfattade meningar om typerna; arrogant läkarpedofil, tillplattade flickor som hellre låter sig våldföras på än skriker på hjälp, konstnärliga uddaprofiler och ständigt förkylda poliser som har ett väldigt sjå att inte dricka i tjänsten.

Misstänkt mordbrand inleder. Det är regn och rusk och januari. Ett tragglande polisarbete vidtar som säker roar många läsare. Dörrknackning. Bevissamling. Förhör av misstänkta. Problemet är att Robinson beskriver mötena med specialisterna på ett skolboksaktigt sätt. Rättsläkaren tuggar repliker om brännskador och besiktning av lik som om han dikterar en manual för studenter. Återkommande tekniska förklaringar låter likadant. Inte särskilt skönt, alltså.

Peter Robinsons skriver inte nog klurigt. Hans personer överraskar inte, går aldrig på tvärs. Dialogen understryker miljö och stämningsläge och ingenting blir hett och svårtydbart. Att skriva icke-oroväckande är ett risktagandet i kriminalgenren. Upploppet blir synnerligen långt i en kriminalare när läsaren löser gåtan snabbt. I En ovanligt torr sommar (2001) skedde det för min del alldeles i början, i En lek med eld efter knappt hundra sidor. Det behövs en god författare för att hålla uppmärksamheten brinnande då bekräftelser på lösningen synligt glimtar i de trehundra efterföljande sidorna. Är det då inte ens spännande så … Robertsson förlitar sig på såpaeffekten med sin Allan, Annie, Sandra, Mark och de andra och det går an. Man läser till slut. Man lär känna dem under vägen och vill veta hur det går för dem.

HELENA SIGANDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22