EN KOPP KAFFE TILL

Jul 19th, 2010 | By | Category: 2010-3, Recension

Omslag till En kopp kaffe tillAv Naoto Yamakawa
Kouhi mou ippai 2005
Redaktör Kami Anani
Översatt av My Bergström
Ordbilder 2010

Japan är med rätta världens seriemecka. I resten av världen måste serieälskarna försvara sitt medium på ett sätt som böcker eller film aldrig behöver. Serier ses ner på som en tafflig blandning av bilder och text för en lågkulturell publik. På grund av just detta måste det uppenbara ständigt upprepas; att serier är ett eget medium med egna fördelar och begränsningar. Ingen Arthur Conan Doyle-älskare skulle acceptera att ständigt jämföras med porr eller barnsagor, men det måste tyvärr serieälskare ofta uthärda. I böckernas värld är det självklart att form och innehåll är två helt olika saker, i seriernas värld är denna uppdelning inte alls lika självklar. Förutom i Japan!

Naoto YamakawaHade En kopp kaffe till varit en novellsamling hade den kanske nominerats till något förnämt pris i Europa. Men nu är det en serie så det lär inte hända.

Precis som titeln antyder kretsar serien mycket kring kaffe. Hur man gör kaffe, hur man bäst njuter av kaffe eller vilket kafé som gör det bästa kaffet. Kaffet är antingen i fokus, eller så är det med i bakgrunden (japaner är i allmänhet hängivna kaffedrickare). Utöver detta handlar de korta historierna om helt andra saker. Det handlar om kärlek, skilsmässor, katter, nazister, gatumusikanter, konstiga släktingar, spådomar, böcker, ficktjuvar, regn, privatdektektiver, karikatyrtecknare och Bob Dylan. Ibland är det gulligt, ibland sorgligt, ibland konstigt och någon enstaka gång också obehagligt. Men det är aldrig särskilt utsvängande och historierna knyts aldrig ihop vilket skapar en känsla av att det finns så mycket mer i historierna än det som berättas, men som man heller aldrig
hinner fundera på innan det är dags att gå vidare. En känsla som förstärks av den gråskalebefriade svart-vita stilistiska tecknarstilen som för västerlänningar troligen inte känns särskilt manga-aktig. Snarare är det som om olika figurer på diverse japanska tuggummipapper hade fått liv och fått chansen att berätta om sina egna levnadsöden.

Som novellsamling är En kopp kaffe till speciell. Jag kan inte sätta fingret på varför jag gillar den så mycket men jag tror att det är för dess ovanliga berättarstil, en stil som aldrig skulle fungera lika bra som bok eller film. När jag hade läst ut den, klockan två på natten, började jag genast läsa om den igen. Det är alltid ett gott betyg.

JOHANNES GENBERG

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22