EN HEL MASSA LASSE

Apr 1st, 2015 | By | Category: 2015-04 apr, Recension

Omslag till En hel massa LasseAv Lasse Holm med Claes-Allan Lundin
Bokfabriken, 2015
ISBN 978-91-87301-93-3, 223 sidor

Lika bra att erkänna det från början, jag är egentligen för jävig för att objektivt kunna recensera den här boken – eller bokens huvudperson. Jag har känt Lasse Holm sedan mitten av 60-talet då jag arbetade på det företag som gjorde PR för hans band Moonlighters och andra orkestrar i popsvängen och jag har dessutom skrivit texter för ett par av hans albumproduktioner.

Lasse Holm och Claes-Allan LundinMen en sådan relation kan möjligen vara bra när man läser en bok skriven av en annan av Lasses nära vänner, journalisten Claes-Allan Lundin, skånebaserad före detta nöjeschef på tidningen Kvällsposten. Om en sak är vi ense: Lasse är en vänlig och klok person och en del av den svenska musikhistorien med sina 700 låtar registrerade hos STIM, 70 låtar på Svensktoppen och fem vinster i Melodifestivalen (Dag efter dag med Chips 1982, Främling med Carola Häggkvist 1983, Bra vibrationer med Kikki Danielsson 1985, E’ de’ det här du kallar kärlek med Monica Törnell och Lasse Holm 1986 samt Eloise med Arvingarna 1993).

Vem minns inte Främling som förde Carola till toppen och sålde i nästan en och en halv miljon exemplar?

Lasses drygt 50-åriga karriär inom musikindustrin började 1953 när han som tioårig jazzlyssnare tjatat till sig en trumpet i julklapp. Han lärde sig att spela på gehör men hann aldrig bli någon Louis Armstrong ty ur radiogrammofonen hemma kom ett alldeles nytt ljud från en man som hette Elvis Presley och unge Lasse bytte musikalisk inriktning. Nu gällde rock’n’roll och det var dags för honom att bilda rockbandet Doug and the Millsmen. Detta hände 1959 och när gruppen inte spelade på Nalen hängde de där i alla fall och lyssnade till tidens stora musiker. Det var också på Nalen som jazzgitarristen och munspelsvirtuosen Toots Thielemans lärde Lasse hur man tar barréackord på gitarr.

Snart var det dags för en ny orkester som kom att heta Moonlighters eftersom de inte fick kalla sig Spacemen, som var upptaget av ett Göteborgs-band. En kort tid var Lasse frontfigur under artistnamnet Larry Moon, spelade in ett par skivor under det namnet men smälte sedan in i gruppen som vanlig klaviaturspelare och sångare.

Med dem hamnade han i Mexiko, spelade på klubbar och lyxhotell, umgicks med kändisar, fick egen TV-show och lärde sig röka marijuana.

Hemma igen började de göra låtar på svenska. Lasse skrev Man lär sig så länge man lever, mest på skoj, men den hamnade på Svensktoppen. Därmed ändrades inriktningen en aning, svensktoppsplaceringar var ju goda affärer. Samtidigt slet turnérandet på krafterna och i Moonlighters lade han av 1976, som siste kvarvarande originalmedlem. Efter ett mellanspel på flera kontinenter i countrygruppen Rankarna (där han skrev Mats Rådbergs hit Den vita duvan) var han 1982 hemma i Vallentuna och hörde Carola på TV, ringde Bert Karlsson i Skara och berättade om ståpälsen den rösten gett honom. Men Bert sa att det redan var klart, ”han missade aldrig en kassapjäs”. Där inleddes också den turbulenta och stökiga tiden ihop  med Karlsson och Marianne Records.

Boktiteln En hel massa Lasse är taget från den show som Lasse haft runt Sverige i ett par års tid. I den berättar han om sina 50 år i nöjesbranschen.

Precis som i boken. Claes-Allan Lundin skriver om Lasse på ett drivet och effektivt dagstidningsspråk. Det blir mycket namedropping (naturligtvis – kända musiker umgås ju med andra kända musiker) och man kan få feluppfattningen att huvudpersonen och de han känner är grunda personer, men emellanåt bränner det till och Lasses stora hjärta visas fram.

Allt har inte varit en dans på rosor trots framgångar och ett hållbart familjeliv. Hans far grundlurades av en bedragare och dog så utblottad att det inte ens fanns pengar till begravningen.

Trots det är detta en feel-good-bok om en man med ett överskott på entusiasm, energi och musikalitet, personen som enligt Kikki Danielsson ”gav tonartshöjningen ett ansikte”. Jag läste den med stort nöje.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22