EN FÖRFATTARES KRETS

Aug 20th, 2009 | By | Category: 2009-4, Recension

Omslag till En författares krets

Av V.S. Naipaul
A Writer’s People 2007
Översatt av Rose-Marie Nielsen
Wahlström & Widstrand 2009

Nobelpristagaren i litteratur 2001, Vidiadhar Surajprasad Naipaul, har utkommit med en essäsamling, i vilken han delar med sig av sina erfarenheter från Indien, varifrån hans släkt kom, från Trinidad, där han växte upp och från England, där han fick sin utbildning. Av de fem delarna är de tre första de mest intressanta.

Den första delen, ”Masken i blomman”, handlar om författare från den karibiska övärlden.

Efter succén 1949 med debutboken, 25 Poems, presterade Derek Walcott, som även han blev nobelpristagare, aldrig mer något verk i den klassen. Den tunna och enkla diktsamlingen gjorde ett starkt intryck på den unge Naipaul, som först 1955, då han var 23 år, kom över Walcotts bok. Han träffade Walcott ett par gånger och denne hade vid ett av mötena berättat, att någon sagt till honom: ”Walcott, du har ta mig tusan varit lovande alldeles för länge”. Det fanns något av bitterhet i rösten.

V S Naipaul

Naipaul skriver också om sin far, Seepersad Naipaul, född 1906. Fadern skrev om människor som kommit till Trinidad från samma område i Indien som Naipauls, hur de fortsatte att leva sitt indiska liv, värnade de gamla traditionerna och behöll sina ritualer och för fadern kändes detta liv mycket isolerat. På grund av fattigdom tvingades fadern bo med sin familj i sin svärmors hus och när han dog 1953, hade han ännu inte något eget hem. Naipaul fick knappt veta något om generationerna före faderns. På något ställe uttrycker han stor saknad av sina rötter, men på ett annat ställe tycker han det är lika bra att inte veta något.

I den andra delen, ”Ett engelskt sätt att se”, sågar Naipaul den ena författaren efter den andra.

Av Anthony Powell, som han var god vän med i nästan 40 år, läste han ingenting under lång tid och när Powell dog i mitten på nittiotalet och Naipaul, med anledning av dödsfallet, ombads att uttala sig i teve om Powells författarskap, fick han bluffa. Han hade upptäckt att han just inte hade något att säga. När han långt senare läst Powells självbiografiska roman i flera delar, A Dance to the Music of Time, ville han inte ens betrakta honom som författare längre.

Andra som fått en hel del gliringar är t ex Graham Greene och Ewelyn Waugh. Det verkar som om han mest haft lust att hitta folk att klanka på. Man kan undra varför Naipaul inte skrivit om någon författare, som betytt något för honom eller som inspirerat honom.

Den tredje delen, ”Se och inte se: Det indiska sättet”, består till stor del av en utmärkt framställning av mahatma Gandhi och dennes tid i Indien.

V.S. Naipaul, eller efter 1990: Sir Vidia, skriver som tidigare vitalt och nästan vackert. Om man ändå bara kunde slippa alla dessa parenteser!

MONICA LINDSTRÖM

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22