EN CHANS FÖR MYCKET

Sep 9th, 2009 | By | Category: 1999-4, Recension

Av Bodil Mårtensson
Prisma 1999

Ropet på kvinnliga deckarförfattare har skallat land och rike kring och det är en positiv trend som redan burit rika frukter. I dag finns del en rad kvinnliga deckarförfattare av god klass och flera klappar på porten. Själv var jag på försommaren inbjuden till Fridhems folkhögskola i Skåne för att tala inför en grupp damer som siktade på att skriva kriminalromaner. Resultatet kommer kanske nästa årtusende. Men redan nu i det allra sista året av det gamla millenniets dödsryckningar framträder en kvinnlig genredebutant som det finns alla anledning att rita kors i taket för. Det är Bodil Mårtensson, som kommit med En chans för mycket. Miljön är framför allt skånsk, i centrum för handlingen finns den sympatiske kriminalkommissarien vid Helsingborgspolisen Joakim Hill – givetvis kallad Joe Hill. Denne man älskar att koppla av med tolvårig McAllan-whisky, Brubeck-jazz och någon Clintanrulle på videon. Samt massor med chips. Han har med andra ord ovanligt god smak!

Men säg den idyll som får vara ostörd! Ett par innehavare av bensinmackar hittas avrättade och ingen vettig förklaring finns. Bland de diminutiva spår som ges är fragment av skraplotter – det verkar försumbart men leder rakt in i ett briljant uttänkt mysterium. För det är faktiskt så att Bodil Mårtensson har en lysande grundidé och det är ytterst ovanligt numera när många deckarförfattare pratar på och skapar spänning med ett knirkande berättartekniskt maskineri.

Här finns en riktigt rolig gåta i centrum. Vad är det för liten konstig apparat som man hittar på en mordplats? Ingen verkar kunna komma på vad den använts till. Och när änkan efter en annan mördad, vittnar om att också han haft en sådan där liten grunka fattar både polis och läsare att den måste vara av vikt för fallet.

Därtill är en av Bodil Mårtenssons många tillgångar den, att kunna berätta så att man inte kan släppa greppet om boken. Även en luttrad recensent kommer på sig med att lägga annat åt sidan för att smyga undan och läsa vidare. Titeln är förresten också den, betydligt klurigare och mera talande än den först verkar. Någon djuppsykolog är författarinnan knappast, men hennes personer är trovärdiga och intressanta. Som t ex den gamla ungmön Elin Starbeck, som så innerligt väl behöver nya pumpar på sin ärvda mack. En dag får hon besök av tre inte så charmerande herrar, men de har ett intressant förslag att komma med. Elin får en chans, men frågan är om det kanske inte ändå är en chans för mycket!

Det finns också ett samhällskritiskt källdrag i boken, en bild av ett oskuldsfullt Sverige som villigt breder ut sig, inbjuder till våldtäkt på sitt överflöd så att östmaffia tycker att det är “nära nog skrattretande”. Det är verkligen bara att instämma!

Sammanfattningsvis är Bodil Mårtensson en god stilist, har humor, kan polisrutinerna, skapar trovärdiga nu-miljöer och avslutar sin läckra anrättning med ett febrigt och andlöst slut. En sådan härlig debut! Här har vi en svensk deckarprinsessa med anspråk på den av interregnum drabbade tronen. Men vad är på fliken omnämnda “Svenska Deckarsällskapet”? Jag trodde jag kunde den svenska deckarvärlden men har aldrig hört talas om det. Och sedan kan man ju undra hur NORMA Gruppen lyckas göra så gräsliga omslag stup i ett – ett undantag var det till Kim Småges Containerkvinnan (Prisma) i våras. Bodil Mårtenssons begåvade roman hade verkligen förtjänat en bättre förpackning än den här. Men det är ju småsaker mot att en så utomordentlig ny författare visat upp sig!

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22