DOTTERN

Nov 20th, 2020 | By | Category: 2020-11 nov, Recension

Omslag till DotternAv Lena Andersson
Bokförlaget Polaris, 2020
ISBN 978-91-7795-278-7, inbunden, 264 sidor

Lena Andersson är en välkänd röst i det offentliga samtalet. Som skribent och författare utmanar hon ofta olika konsensus i brännande frågor och försöker vända upp och ner på föreställningar och fördomar för att bredda samtalen. Så när hon tar itu med föreställningen Folkhemmet följs det med stort intresse. Vi får i ett ambitiöst projekt följa Svea, sonen Ragnar född 1932, år noll i folkhemmet (Sveas son) och till slut Elsa, Sveas barnbarn. Tre generationer som ska spegla ett genomgripande samhällsprojekt, det svenskaste svenska in i den moderna tiden. Dottern är tredje delen.

Dottern är en rolig bok att läsa med hög igenkänningsfaktor. Jag var ju med!

Vi får vandra genom de expanderande förorterna med modernitetens visioner om mötesplatser, livsmiljöer, barnomsorg.

I folkhemmet där Elsa bor finns många hem. Pappa Ragnar är övertygad om att ett barn behöver formas för att kunna bli vad det senare är ämnat för. Karaktären liknar en muskel. Och Elsa visar sig liksom brodern ha talang för skidåkning. Familjen binds i tät gemenskap runt skidåkningens alla utmaningar. Men en dag krackelerar visionen, motivet förändras och blir till plågsam kamp med hungerns begär och sökande efter djupare mål och mening. En far står handfallen inför situationen av det otuktade och vilda som uppenbaras.

Lena Andersson skriver med både humor och skärpa. Språket har stor betydelse och inlemmas i filosofiska liksom konkreta lingvistiska resonemang. Elsa söker det verkligt sanna, universella, i språket, och det för henne på olika resor, i den yttre liksom den inre världen med en hel del förvecklingar under resans gång. Avståndet till socialdemokratins och folkhemmets grundsatser, växer sig allt större inte minst inför pappa Ragnars osvikliga tro på det han lärt och sett.

Jag funderar en hel del på undertiteln till Dottern, En berättelse om folkhemmets upplösning, om den binds ihop i boken? Finns fröet till upplösning i folkhemmets modernitet?

1928 lanserar Per Albin Hansson på bred front ordet Folkhemmet, och socialdemokrati som bärare av modernitet. Förändringen går fort men hinner människorna med? Är det inte alltid fördröjning när generationer överlappar varandra i värderingar, oberoende av ideologiska och kulturella incitament?

Språket har här naglat fast den socialdemokratiska visionen av Folkhemmet som nav i berättande. Som uttryck för författarens intellektuella förmedvetande ?

Men är det inte Moderniteten i stort som sammanfaller, alla de kulturella strömningarna, tekniska språng, de politiska svallvågorna i stort som blir tidsmarkör och berättas i boken Dottern? Vad får då språket för betydelse i texten? Folkhem = socialdemokrati. Är det inte redan överspelat eller har jag missat bokens avslut?

Jag får de tankarna när jag hör många traditionella socialdemokratiska folkhemsvisioner nu förs fram på den aktuella politiska arenan, men med helt motsatt agenda. Folkhemmets upplösning sker inte, den byter kostym. Självklart är själva ordet Folkhem präglad av historia.

Men kanske detta bara är bisats. Centralt är en mycket bra bok som öppnar många associationer, så som bra böcker ska göra. Författaren lämnar över sina tankar till nästa instans. Och den ligger ju högt på rankinglistorna. Så för också jag budkaveln vidare genom mina reflektioner i detta forum.

GUNILLA LINDBLAD

Lena Andersson

Lena Andersson. Foto Henric Lindsten

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22