DOMAREDANS

Jan 17th, 2008 | By | Category: 2001-4, Recension

Av Ulf Durling
Norstedts 2001

Jag minns när mor läste Domaredansen av Gurli Hertzman-Ericsson högt för familjen när jag var liten. Den skildrade kvinnor fint (så vitt jag minns) men när det kom ett stycke om hur en flicka fick mens blev hon brydd. Kunde hon läsa sådant för oskyldiga barn? Numera är effekterna ofta starkare. Därför är det en glädje att läsa boken med likartat namn – Domaredans av Ulf Durling, en av våra bästa kriminalförfattare – som rakt igenom har en sober och bildad ton och ett stilistiskt utomordentligt språk som understryker det psykologiska och ökar läsarens kännedom om fenomenet människan.
Boken börjar med rivstart – ett blivande mordoffer rusar ut i månljusa nyårsnatten vid millennieskiftet när klockor klämtar och fyrverkerier ger sken av att Yttersta domen är inne. I handlingens centrum står Caroline Ahlemar, som varit offentligt biträde när rätten dömt en ung man till psykiatrisk vård. Han löper amok och detta tycks ha samband med det som sedan händer – en mystisk hämnare jagar Caroline och andra som agerade vid rättegången .
Men Durlings bok tycks innerst inne handla omsjälvmord och det trauma en sådant skapar hos de närstående. Skulden överförs vanligtvis på omgivningen, på myndigheterna, den psykiatriska kliniken eller läkaren som ingenting förstod.
Det är djärvt att bygga en kriminalroman på denna mekanism, men Durling törs och har åstadkommit en bok med enorm psykologisk spänning. Har träds en skoningslös domaredans och många blir desperata av förtvivlan. För mig lyser Durlings bok i den svenska deckarmarken som en spröd och väldoftande nattviol bland mestadels svinmöllor.

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22