DÖDLIGT SPÅR

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2006-4, Recension

Av Patricia Cornwell
Trace 2004
Översatt av Eva Larsson
Norstedts 2006

Dödligt spår är den trettonde boken om doktor Kay Scarpetta på svenska. Förlaget lovar fler. För min del slår jag igen sista sidan text, nu och för evigt, om denne kvinnlige rättsläkare som från början fick mig på kroken med sina benrester och geggamögel. Det var under ett besök i USA jag fick första Scarpetta i handen av begeistrat skräckslagna fruar i ett välmående vitt bostadsområde i Washington D.C. Scarpettas polissekundant Pete Marions tuffa metoder gav dessa kvinnliga läsare våta drömmar. Cornwell knådade ihop härlig must med blod och spänning och för mig och miljoner andra blev provskrap i små påsar med etiketter ett fascinerande simsalabim.

Jag har missat många många scarpettaäventyr under åren, bara gjort nedslag och ryckts med av vad jag läst. Till fansen måste detta sägas som förklaring till min besvikelse över vart utvecklingen fört Scarpetta. Nu ramlar jag på en Kay Scarpetta som är stenrik. Hon värnar om sin integritet intill tråkighet, en musslatyp som har fina kläder på sig som hon inte är rädd om. Hon bryr sig enbart om vad som hänt tavlor på väggarna och arbetsrutiner, som hon fixat, i Richmond innan hon fick sparken på rättsmedicinska där. Som tur är äter hon smörgås ibland så läsaren förstår att hon inte är en vandrande gengångare utan en människa av kött och blod. (På sista sidan, 441, står det ”Hon strök honom över ryggen, och det kändes som om kläderna hela tiden var i vägen.” vilket var en oväntad känslobetingad handling från hennes sida och det piggade faktiskt upp.) Lucy, den besvärliga tonårsbrorsdottern som jag minns henne är i Dödligt spår vuxen, tydligen miljardär och sysslar med så hemligt polisiärt väkteri att hennes personliga existens fått stryka på foten. Hon finns liksom inte som medborgare längre. I samma sfär befinner sig Benton Wesley. Han är Scarpettas älskare. Han sysslar med så hemligt psykologiskt väkteri att han måste leva eremitiskt i Aspen och inte synas för en människa, inte kommunicera med folk och han är väldans rik också. Man gäspar. Hur kul är det att allihop är identiska olyckliga miljärdärer. För de mår inte bra som det heter nu för tiden och jag menar inte att de är förkylda. Marino, Scarpettas vapendragare, begår småbrott för att hitta bevis liksom Rudy gör, Lucys vapendragare, som är en marinokopia. Alla är stöpta i samma kakform med lite olika glasyr på för att det ska se vackert ut på serveringsfatet. Men man blir inte sugen. Människoporträtten saknar smak och doft. Storyn är heltorr. Kanske beror det fadda på att läsaren lämnas i okunnighet om flera saker.

Pågick verkligen övergrepp i flickans hus? Varken bevis eller erkännande kommer fram. Vart tar doktor Marcus vägen? Vad tycker egentligen Fielding? Traktorkillens död redovisas inte. FBI:s inblandning får man ingen rätsida på heller. Plötsliga påståenden om det ena och det andra övertygar inte. Inte heller hur, när, var, varför kontakter etableras mellan Lucy och Scarpetta eller om det är Rudy och Marino eller … vad föregick besöket hos flickans pappa då han blir slagen och psykad och förnedrad?

I den här berättelsen petas mord in som mandel i en kaka som varken har socker, mjöl eller jäst. Men varför läste jag ut boken? Det är inte dödsstraff på att lägga ifrån sig en oläst deckare. Jo, i jämförelse med annan långdragen sommarläsning av författare som pinar läsaren med lager på lager av bisatser som slutar i pustar av absolut ingenting, nonsensutrop utan koppling till kontext eller ens väder och vind i sammanhanget och med så överlastat och konstigt bildspråk att man verkligen vill lägga ifrån sig deckaren, är Cornwell en utsökt skribent.

Man läser utan att lägga märke till texten. Det är inte snack om annat. Och det finns beskrivningar av mänsklig hopplöshet som skär rakt in i hjärtats innersta vrå för att för all tid lämna en rispande skärva. Ett frågetecken rätas ut på slutet i en gripande scen med Henri, polisskådespelerskan som är upphovet till trasslet med läckande hemligheter och läsaren får ett efterlängtad ”aha” (eller åtminstone ett klarläggande). Varning dock att läsa baksidestexten först. Förlaget släpper där allting som kunde vara av intresse att ta del av under läsningen.

Det är synd.

HELENA SIGANDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22