Av Karl Johan Nilsson
Bonniers 2010

Ibland kan rutinmässigt beteende leda till att man inte får det man tror att man ska få och genom detta erhåller en upplevelse som man annars skulle ha missat. Död åt Karl Johan Nilsson är inte en roman som i vanliga fall skulle ha hamnat hos Dast. Men när recensionsböcker beställs går man efter vissa ledord i titlarna. Här var det ”död” som gällde.

Karl Johan Nilsson skriver om en Karl Johan Nilsson som verkar må pyton  och hata det mesta. Han  ser inget positivt hos litteraturen och moderna möbler utan dricker sig helst skitfull på Kir i föräldrarnas sunkiga villa i Nässjö allt medan han utgjuter sig om det han inte tål. Hans motsvarighet till Sherlocks Watson heter Beglert, den ende som tycks stå ut med Karl Johan Nilsson, och den som kan svara utförligt med ett rapande.

Motpolen är en egyptier som heter Makako som älskar allt som är ”made i Sweden”. Han får också breda ut sig under sin jakt på titelpersonen

Jag inser inte vitsen med den här sortens litteratur, men å andra sidan har jag slutat tycka att någon litteraturform är riktigt meningsfull. Möjligen som underhållning eller tidsfördriv – om det nu är vettigt att fördriva något av den lilla tid vi har.

Alltså: Död åt Karl Johan Nilsson är underhållande (till en viss gräns), självutlämnande (till en viss gräns), larvig (till en viss gräns) och alldeles tydligt skriven för att behaga en viss sorts recensenter.

Jag hade visst nöje av ord- och hatbajseriet fast tröttnade på att läsa innan författaren tröttnat på att skriva.

KJELL E. GENBERG