DET RÖDA RUMMET

Mar 12th, 2010 | By | Category: 2005-1, Recension

Av Nicci French
The Red Room 2001
Översatt av Carla Wiberg
Richters Förlag 2004

Först måste sägas att Det röda rummet har ett högt underhållningsvärde. Psykdoktorn Kit Quinn porträtteras som en andlig tvilling till Renée Zellwegers tolkning av Bridget Jones på film. Quinn vill mer än vad som ingår i polisens planering för hennes insatser i brottsutredningen och hon driver igenom sin vilja på ett truligt, envist sätt som är lite lustigt. Quinn arbetar med fallet i huvudet och en viss spontanitet emanerar ur det samt att hon i slutet av romanens 395 sidor har sovit två timmar av fyrtio, befinner sig i ett vara eller icke vara angående en älskare samt knappt ätit mer än några rostade mackor men kompenserat med skumbad, kaffe och sprit. Läsaren funderar knappt över på vilka grunder denna doktor får behålla sitt ordinarie jobb på Londonkliniken för författarduon Nicci French släpper läsaren inpå Quinns bara hud och det är bra och hon görs trolig på ett tilltalande vis och man vill läsa mer. Också en enfant terrible i sena trettioårsåldern som vårdslöst tar Quinns lägenhet och garderob i besittning sätter vingar på handlingen.

De brittiska journalisterna Nicci Gerrard och Sean French målar upp ett ganska bra scenario med offer utan inbördes samröre. Men sedan går polisarbetet i stå, och därmed sjunker trolighetsfaktorn till minus, och det blir Quinns personliga äventyr som håller grytan kokande.

De rutinerade kriminalarna hittar nämligen inte fram till den minsta lilla tråd och finner inga spår i rum neddränkta med blod, ja till och med i taket hänger blodkockor som när som helst kan falla någon i huvudet. Ingen hittar mordvapen, kletiga tumavtryck eller ens skospår ut ur kladdet. Det är knappt nämnt att tekniker arbetar med fallen. Människor utan id-kort spåras inte och det enda möjliga sammanhanget inser läsaren först, sedan Quinn och aldrig polisen. I dramat ingår också ett djur. Varför, frågar man sig efter läsningen.

Så brottet behandlas inte trovärdigt. Dessutom får man gåshud av att den engelska polisen belåtet avskriver fall som avgjorts via folkdomstol och vän av ordning. Riktiga kalla kårar ger också tidningsartikeln som prisger en misstänkt. Det är rena rättsrötan som beskrivs och det känns som om man vill avbeställa veckohelgsbiljetten till London och ta en sväng i Afghanistans bergsstigar i stället. Ändå verkar inte avslöjandet av rättssystemets brister vara avsikten med romanen. Kit Quinn är behållningen och underhållningen. Författarna har inga andra avsikter, tror jag, än att lättsinnigt skapa en god helgläsning och det har de gjort.

HELENA SIGANDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22