DET ONDA

Jul 3rd, 2020 | By | Category: 2020-07 juli, Recension

Omslag till Det ondaAv Inés Bayard
Le malheur du bas, 2018
Översättning Cecilia Franklin
Bokförlaget Polaris, 2020
ISBN 978-91-7795-160-5, 197 sidor

Det onda är en debutroman av den franska författarinnan Inès Bayard, nominerad till Concourtpriset 2018 och mycket omtalad i Frankrike, inte minst som inlaga i Metoo-rörelsen. Boken handlar om våldtäkt och dess djupa konsekvenser.

Marie och Laurent lever ett väletablerat socialt liv i Paris med vardagen knuten till karriär och självförverkligande, men långsamt kommer tankarna om barn och ett traditionellt familjeliv, något som initialt väcker viss tvekan hos Laurent.

Då händer det ohyggliga. Marie blir våldtagen av sin chef i bilen när han ska köra hem Marie då hennes cykel gått sönder. En hänsynslös våldsakt mot ett Objekt. Ett våld som lämnar både fysiska och psykiska plågor. Men, och kanske värst, Marie förmår inte berätta om det som hänt, för någon, allra minst för sin man, utan alla känslor kapslas in bakom pansarglas av normalitet. Vari ingår normal relation med maken, ett sårigt underliv till trots. Allt för att hålla uppe det vanliga, normala.

När det därtill uppdagas att Marie är gravid är hennes inre en tickande bomb. Vems är barnet?

Inès BayardDet är en angelägen berättelse, ett tema som tiden äntligen drivit fram ur skuggorna. och getts röst och språk för det sexuella förtrycket, makt och våld, i alla samhällen, alla kulturer, och en Metoo-rörelse som likt en eldstorm rört sig över världen.

Kanske blir en romanform med personer, han/hon/dom, också ett sätt att beskriva på, skapa en röst för många kvinnor som delar erfarenhet och lidande i tystnad. En form av gemenskap, ett sammanlänkat dokument, ett kollektivt bevis.  Frågan blir om romanen Det onda får den djupare genklangen? Varje kvinna lever ju i sin egen berättelse.

Det är ju inte bakgrundsberättelsen som kan eller ska recenseras, den hemska berättelsen om en våldtäkt, om skam och skuld hos en enskild kvinna, om tystnaden, ensamheten, vreden: Allt lidande på normalitetens altare. Det är inte heller att ge uttryck för personliga åsikter om makt och förtryck från män, ofta i maktpositioner. Här och nu handlar det väl mer om texten lyckas fånga upp och förmedla något oerhört viktigt i att beröra, engagera eller ge livskraft, både för offer och förövare.

Det är något med ett personligt tilltal. Något som gör att man känner för, berörs av, solidariserar med, har medkänslan nära. Och vill verka för, ge röst för, en förändring av en ohygglig struktur i samhällskroppen. Texten är ambitiös, men når inte mig.

Det är en ung författare här. Livet har ännu inte slipat språkvärlden, hur skeenden rör sig subtilt och ofta under ytan. Texten blir mer teknisk än litterär. Ämnet i sig bär säkert, kan verka för samtal och diskussioner men det stannar i 3e person, Hon. Här Marie. En distans.

Också av värde. Men smärtan, pulsen, är en upplevelse i första person. I den enskildas centrum av liv. Också hos förövaren.

Min sammanfattning blir att detta är nog ett något förenklat bildskapande i romanformen. I ett ämne som ställer många och djupa krav på författarskap. Något ska mogna. Något ska påverka ett uråldrigt förtryck av kvinnor, i alla tider, överallt. Men självklart är ämnet av sådan vikt att allt som berättas är av yttersta vikt och form må ses som detalj.

GUNILLA LINDBLAD

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22