DEN SVENSKA SYNTHEN

Nov 7th, 2012 | By | Category: 2012-11 nov, Recension

Omslag till Den svenska synthenAv Bengt Rahm
Kalla Kulor 2012
ISBN 978-91-67049-02-6, 524 sid

Det här är en intervju- och anekdotbok om när den elektroniska musiken i form av instrumentet synthezisern kom till Sverige och skapade den oreda och missämja som följt nya musiktrender i alla tider. De första stora bråken kom under tidigt 1900-tal när jazzen bröt igenom och Louis Armstrong kallades för en apa som framförde ”niggermusik” på arenor som tidigare bara upplåtits för ”finare” musik. Likadant var det när Elvis kom och hans och Tommy Steeles fans kom i luven på varandra. Tio år senare var det strid på kniven mellan dem som höll på Beatles respektive Rolling Stones. Och så har det fortsatt.

När synthmusiken dök upp i slutet av 1970-talet hatades den intensivt av dem som enbart kunde stå ut med hårdrock.

Detta är en redogörelse för detta musiklivs pionjärtid, en underhållande om kreativa ungdomar som kletade på sig kajal och levde i ett slags kollektivt utanförskap. Det handlar förstås mest om musiker och musiken men också om tuffa slagsmål. Mer än hundra intervjuer med musikanter som blivit kända (Johan Kinde, Eddie Bengtsson, Joakim Montelius, Mauro Scocco, Robert Enforsen, Andreas Tilliander, Alexander Hofman, Sophie Rimheden och Marina Schiptjenko) ger stadga åt boken som också kartlägger landets skivbolag, klubbar och tidskrifter. Men den berättar också om mindre kända, snarast okända band, om omvärldens avståndstagande och kulturjournalisters avfärdande av både musik och musiker. Tidsandan gjorde att alla grupper, oavsett politisk färg, klassades som högerextremister eftersom normen under årtiondet hade 1968 som högsta ideal.

Som så många andra musikriktningar hade synthmusiken fundamentalister i sina led. Fan tog den som vågade ta med en gitarr i bandet och lira musik som det gick att dansa till.

Rahm har gjort ett pionjärarbete med sin till synes fullständiga genomgång av fenomenet som blev en subkultur. Jag har hört av folk som menar att det är ett projekt med brister, men de är i så fall så få att det inte är mycket att bry sig om. Jag har fortfarande synthskivor i LP-backen och det händer att jag tar fram en Kraftwerk eller Page, lyssnar och klämmer fram en nostalgisk tår över tid som flytt.

Ska man gnälla över boken skulle det i så fall vara för att intervjuerna är alltför likartade och somliga mycket intetsägande. Men anekdoterna är ofta roliga och de krönikor som finns med är för det mesta läsvärda.

Det är en bok för insatta, helst för dem som var med. Och jag hade kul medan jag vände blad.

ÅSA PETTERSSON

Bengt Rahm

Bengt Rahm. Foto Alexia Rahm

Taggar: , , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22