Den skoningslöse Karl IX – ny biografi om en hårding

Feb 24th, 2008 | By | Category: 2008-2, Artikel, Recension

Omslag till Den skoningslöse

Omslaget – en målning av Albert Edelfelt – visar lite av Karl IX:s oförmåga till empati. En av hans motståndare var Klas Fleming och vid hans kista ryckte kungen honom i skägget och skymfade honom i närvaro av den dödes hustru.

Av Lennart Bråding

I Carl Grimbergs bok Sveriges historia för folkskolan, tryckt 1938 och använd när jag var ung, står följande om regenten som i år begåvats med biografin Den skoningslöse av Erik Pettersson (Natur och Kultur): ”Med tiden antog Karl konunganamn och kallades sedan Karl IX. Hans regering var annat än Eriks och Johans. Karl liknade sin fader, ty han kände som konungens plikt att arbeta och göra nytta. Sparsamhet med rikets medel var hans lösen. Det säges att konungen förbjöd sitt hovfolk att bena strömmingen, och drottningen lär själv ha mätt ut sytråden åt hovdamerna.”

Det är andra tonfall hos Grimberg än hos Eriksson. Han var nationalromantiker som hängde med på propagandan från Karls egen tid och framställde Karl IX – i likhet med andra kungar han skrev om – som en hjältemodig försvarare av protestantismen, gled över hur han stal kronan från brorsonen Sigismund och började krig mot Polen när gamle kungen förpassats dit.

På senare tid har den gamle regenten omvärderats och blivit känd som en hård bestraffare av dem som stack upp mot hans starka vilja. Många huvuden rullade – vi minns i synnerhet Linköpings blodbad.

Fast Erik Pettersson är mer nyanserad. Han försöker förstå den hårde, listige och makthungrande hertigen, yngste son till Gustav Vasa. Det var en man som lärt sig politikens grunder så att de satt i ryggmärgen och han kunde med bondeståndet som hjälp få folket att betala mer skatt för att skriva ut alla de soldater som Karl med hjälp av uppdiktade hot sade sig behöva. Mycket liknade diktatoriska fasoner men faktum var att han hela tiden använde sig av de institutioner som stod till buds. Han fick folk att tro att han inte alls suktade efter mer makt och med stor list fick han slutligen ständerna att böna och be honom att ta emot kungakronan.

Liknar vår egen tid

Man frapperas av likheterna med vår egen tid. Krig och våld emanerar ur religion och jag tror knappast att han skulle ha haft någon misskund med den tecknare som karikerade Martin Luther.

Om allt haft sin gilla gång skulle Karl knappast ha blivit kung. Som yngst av Gustav Vasas fyra söner befann han sig miltals från tronen. Men hans politiska fingertoppskänsla fick honom att se sina möjligheter när tillfälligheterna gav honom chansen. Som maktpolitiker verkade han ha få likar. När faderns arv skiftades fick han och brodern Johan var sitt hertigdöme. Karls var inte litet, snart sagt halva Mellansverige.

När Erik XIV drabbades av sinnesjukdom blev brodern, i enlighet med arvföreningen av 1544, ny kung under namnet Johan III och när han dog stod hans son, den polske kungen Sigismund närmast på tur. Här såg Karl en möjlighet och han grep tillfället i flykten. Sverige var ju protestantiskt och Sigismund var katolik. I något som liknar en PR-kupp målades polacken ur som en stor religiös fara och med hjälp av diverse avrättningar och krig blev Sigismund till sist utmanövrerad.

Erik Pettersson har gått mycket grundligt till väga. Han klagar visserligen lite då och då över att källmaterialet är begränsat men ändå lyckas han följa den grymme härskaren från vaggan år 1550 till graven 1611. 22-årige Pettersson är trots sin ringa ålder en skicklig historiker och en alldeles utmärkt författare. Man kan undra vad som kan förväntas av honom när erfarenheten blivit större och analysförmågan vidgats ännu mer.
Erik Petersson

Erik Petersson är född 1985. Han är bosatt i Linköping och studerar vid kulturvetarprogrammet. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22