Av Mario Puzo
The Last Don 1996
Översatt av Mats Karlsson
Norstedts 1997

Mario Puzo är en märkligt fascinerande författare, Efter att ha läst de första 130 sidorna var jag förstås lite tveksam – hade han nu skrivit precis samma sak Gudfadern för 28 år sedan? Nå, man fortsätter pliktskyldigast och fem sidor senare är man så fast att det inte går att släppa boken. Telefonen får ringa, maten kallna. Man måste läsa vidare inte enbart för att få veta hur det går (vilket är spännande nog) utan mest för att få veta mer om det färgrika galleri människor som befolkar denna mästerliga roman.

Puzo är en cyniker med penna i hand. Sådan blir man kanske när man uppnått den aktningsfulla åldern 76 år. Men han kan hantera sin cynism, den blir inte så påträngande som den ibland blir hos mindre begåvade skrivare.

Han har inte mycket till övers för filmindustrin som han här smular samman i giftiga fraser. Han har inte heller något större förtroende för stat och samhälle. Här förekommer de endast perifert och de politiker som beskrivs skulle kunna komma från Motala eller Gävle.

Puzos värld är en med egna legender, eget samhällssystem, men likt den yttre världen på så sätt att här finns ingen att lita på. Inte ens sina egna … i varje fall inte hundraprocentigt.

KJELL E. GENBERG