DEN KALLA ELDEN

Oct 2nd, 2012 | By | Category: 2012-10 okt, Recension

Omslag till Den kalla eldenAv Arnaldur Indriðason
Norstedts 2012
ISBN 9789113041858, 287 sid

Det här är Arnaldur Indriðasons nionde bok på svenska och den sista delen i en kvartett böcker. Polisen Erlendur Sveinsson är tillbaka där han växte upp. Som alltid dyker det förflutna upp hos Erlendur. Hans far, hans lillebror och han själv, tio år gammal, är uppe på fjället för att söka efter ett antal får. De överraskas av en fruktansvärd snöstorm. De kommer från varandra. Hans far och Erlendur räddas, men lillebror är försvunnen och hittas aldrig.

Samma kväll som detta hände försvann också en ung kvinna under märkliga omständigheter. Erlendur söker svaren på de två fallen.

Arnaldur IndridasonArnaldur Indriðason beskrivs på bokens första sida som Nordens bäste deckarförfattare. Jag tycker inte det är helt korrekt. Den som kan skriva en roman med allt en sådan skall och kan innehålla, som dessutom är spännande och till det yttre ter sig som en kriminalroman, är större än så. Han behärskar bägge genrerna som även norskan Karin Fossum gör. Båda skriver romaner som innehåller så mycket mer än de traditionella kriminalromanerna av alla våra trettiotal så kallade deckardrottningar.

Flera av Arnaldur Indriðasons böcker minns jag till och med detaljer ur. Det gäller även Karin Fossums böcker. De flesta andra kriminalromaner har jag glömt intrigen redan efter en vecka.

Av Arnaldur Indriðason tror jag bara en enda bok har känts som en dussinvara. Det måste ha varit ett olycksfall i hans arbete. Och vilka stora författare har inte underpresterat någon eller några gånger? En del säger att en författare oftast bara skrivit en riktigt bra bok i hela sitt liv.

Frågan är om det går att skriva en bättre kriminalroman än Den kalla elden? Människorna kommer en till mötes. Kylan känns in på bara kroppen. Boken är svår att lägga ifrån sig. Inte för spänningens skull utan för att man vill vara närvarande i författarens språk och den miljö han skildrar.

Frågan är om Arnaldur Indriðason kan skriva en bättre kriminalroman? Det skulle vara intressant om han kom ut med en traditionell roman.

LENNART HÖGMAN

Detta är kanske årets bästa översatta bok. I mitt jobb att åt Deckarakademin kolla årets bästa översatta deckare, hittar jag ständigt nya kandidater. Överst på skyddsomslaget till Den kalla elden av Arnaldur Indriðason står “Nordens bästa deckarförfattare”. När jag först läser det kan jag tycka att det verkar förmätet, författare kan vara bra på så många olika sätt. Är Strindberg bättre än Almquist? Är Hemsöborna bättre än Drottningens juvelsmycke? Är Indriðason bättre än Stieg Larsson? Bägge har fått “Glasnyckeln” mer än en gång, men Indriðason fick den två år i följd. Och Deckarakademin gav Indriðason sitt pris 2005 till Änglarösten. Subjektivt får jag i sammanhanget säga att jag inte gillar Stieg Larsson och finner honom överskattad så jag sätter Indriðason skyhögt över.

Vi brukar inte låta författare prenumerera på priset, hur bra de än är. I nådens år 2012 har det kommit mängder med lysande deckare som översatts till svenska. Bland annat Eldnatt av isländska Yrsa Sigurdardottir. Jag startar mitt läsande av årets Indriðason full av skepsis. Han har fått sitt pris och så jäkla bra som förlaget skräpper med är han nog knappast …

Det börjar med ett sällsamt möte i ett iskallt ödehus. Man undrar vem som besöker vem och varför. Först när man läst och begrundat boken fattar man.

Därpå sker ett nytt mindre dunkelt möte, också det i isländsk kyla och ödslighet. Här möter polismannen Erlendur Sveinsson, som lämnat Reykjavík och återvänt till sin barndomsbygd vid Islands östra fjordar, rävskytten Bóas. Nu kommer ett minne fram. Det handlar om Erlendurs bror Bergur vilken åtta år gammal försvann i en snöstorm och aldrig återfanns.

En annan som blivit borta på samma sätt är den unga kvinnan Matthildur som gav sig ut på vandring. Hennes man Jakob berättar om hennes avfärd. Hon borde mött en grupp engelska soldater på väg åt motsatt håll. De har som Matthildur överraskats av en snöstorm. Några soldater omkommer men alla hittas, levande eller döda. Men ingen har sett Matthildur.

Erlendur letar efter Matthildur och mer indirekt efter sin lillebror. När jag läser tänker jag att Indridason egentligen använder en ganska enkel berättarteknik, vilken jag själv prövat ibland. Hjälten följer ett spår och när han tycks stå vid vägs ände, stöter han på ett nytt litet spår som bär vidare en bit. Här är själva berättandet ovanligt skickligt och även en lätt motvillig läsare som jag, jagar vidare utan att kunna sluta. Jag längtar efter att få fortsätta och får bannor för att jag läser vid matbordet och inte är det minsta sällskaplig.

Till sist griper historien tag om min själ och kramar den så det gör ont. Jag märker att mina ögon tåras. Så börjar jag snyfta som ett barn och går skamsen undan. Det konstiga är att jag både njuter och lider. Det som börjat så försiktigt är tidvis så hemskt att det kramar ur min själ, som var den en tub med Kalles kaviar.

Så är boken slut. Erlendur har löst sina gåtor och hamnat i sol, sommar och ett slags drömsk försoning med sitt liv. Jag har gått till sängs och försöker att inte avslöja för min fru att jag ligger och gråter. Så somnar jag och drömmer om att jag råkat ut för den hemskaste plågan i boken. Vaknar kallsvettig och med dunkande hjärta. Sover djupt till dess gryningen tassar in genom det franska fönstret och väcker mig. Då vaknar jag lycklig, lugn, renad.

Det är det som grekerna benämner katharsis, det som Aristoteles (384-322 f Kr) i sin Poetik kallade den själens luttring och rening som bara en genial tragedi skapar.

JEAN BOLINDER

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22