DEN DÖENDE DETEKTIVEN

Sep 2nd, 2010 | By | Category: 2010-3, Recension

Omslag till Den döende detektivenAv Leif GW Persson
Bonniers 2010

Lars Martin Johansson, känd bland kollegerna som mannen som kunde se runt hörn. Tidigare chef för rikskriminalen och Säpo. Nu är han pensionär, det är sommar och han har rest in till stan för ett par ärenden.

På vägen åter till landet stannar den mer än välväxte Johansson vid, enligt hans mening, Sveriges bästa korvkiosk.

Tre dygn senare vaknar han upp på Karolinska sjukhusets intensiv. Ha har drabbats av en blodpropp i hjärnan.

Leif GW PerssonHans kvinnliga läkare på sjukhuset har hört talas om Johansson, som en av landets främsta brottsutredare. Hennes avlidne far var präst och han har berättat för dottern att han fått ett förtroende av en församlingsmedlem. Förtroendet innebar att prästen fått veta vem som var mördaren i ett gammalt mord. Vem det är berättar han inte. Han har ju tystnadsplikt. En nioårig flicka blev våldtagen och därefter mördad. Nu har det gått 25 år sedan mordet skedde och det är preskriberat.

Johansson ligger på sjukhuset och funderar. Men det dröjer inte länge innan han drar igång en massa tillförlitliga medarbetare för att se om det kan framkomma något nytt i mordfallet. Hans gamle vapendragare Jarnebring är naturligtvis med. Även läkaren tilldelas vissa uppgifter. Efterhand tillkommer en ung mager, tatuerad assitent som ska sköta Jarnebring i hemmet. Johanssons äldste bror, som har en mycket god ekonomi, skickar över en rysk fd barnhemspojke som stöd. Detta är kärntruppen.

Det mesta utspelar i sig i sjukhusrummet och på soffan i Johanssons hem. Ibland företar sig Johansson små utflykter dels för att orientera sig på plats där mordet troligen utspelats, dels för att intaga rejäla måltider oftast på restaurang Ulla Winblad.

Det är alltså två pensionerade poliser, som rör sig inom mycket snäva områden, även geografiskt. Här finns inga resor till en massa främmande och exotiska länder, här finns inga fantasieggande dråp eller mord, här finns inga spännande polishjältar och här finns bara ett torftigt mord, som alla mord är.

Styrkan hos Leif GW Persson är att han med åren, och främst bland sina senaste böcker, behandlar ämnen som han i hög grad behärskar. Ingen annan nu levande svensk kriminalförfattare har en sådan autenticitet i sitt berättande som Persson. Ingen annan nu levande svensk kriminalförfattare håller sig till ämnen som han till fulländning bemästrar. Som i den här romanen där han dessutom skildrar Lars Martin Johanssons problem, matnarkomanin och den därav följande kraftiga övervikten. En situation som Persson genom sin egen erfarenhet är ytterst väl bekant med.

Det här låter kanske inte som någon särdeles spännande eller intressant roman. Men det är just vad Den döende detektiven är. Trots sina modiga 500 sidor är det inte många pauser som tas under läsningen. Läsaren vill veta om Johansson och Jarnebring får fatt i den som mördade den lilla flickan. Det kan vi alla räkna ut att han gör. Men vad kommer att hända med brottslingen? Brottet är ju preskriberat.

Får inte Leif GW Persson priset för bästa kriminalroman av Deckarakademin detta år är det inte fel på Persson.

LENNART HÖGMAN

Omslag till talboken Den döende detektivenDEN DÖENDE DETEKTIVEN
Av Leif GW Persson
Inläst av Peter Andersson (11 CD, ca 13 tim)
Bonnier Audio 2010

När Conan Doyle tog livet av Sherlock Holmes steg ett ramaskri ur läsarnas strupar. Likaså, fast inte fullt så ljudligt, hördes liknande vrål när Olov Svedelid lät Roland Hassel mista livet. Svedelid lät återuppliva sin hjälte, men Perssons man – Lars Martin Johansson – är död och begraven. Sorgeskriken från hans beundrare runt om i Sverige lär också bli hörda. Karlen har ju faktiskt varit med i Perssons produktion ända sedan Grisfesten 1978.

Perssons intrig är ovanlig, men inte helt ny. Colin Dexter skrev för ett antal år sedan en roman där hans hjälte kommissarie Morse hamnade på sjukhus och för att döva tristessen löste ett mord från 1800-talet.

Här handlar det om hur den nu pensionerade före detta chefen för Rikskriminalen får en blodpropp i hjärnan i samma ögonblick som han ska sätta tänderna i en mumsig korv med surkål och dijonsenap. Han hamnar på Karolinska, blir utsatt för order i stället för att få ge sådana själv, något som får honom att känna sig stukad, nästan förödmjukad som människa.

Livslusten återkommer när en av hans läkare berättar om ett oläst och nyligen preskriberat flickmord i Stockholmsförorten Bromma. Han börjar rota i historien och låter sig assisteras av gamla kolleger, släktingar, vänner, sjukvårdspersonal och en rysk ung man som brodern fixat fram.

Det visar sig att den ursprungliga utredningen sabbades av Perssons egen Kling och Klang, kommissarien Evert Bäckström. Detta får Johansson att allt som oftast tala om ”riktiga poliser”, den kategori till vilken han själv räknar sig, den som är annorlunda än till exempel de klantskallar som fuskade sig igenom Quick-fallet.

Hela berättelsen kretsar fortsättningsvis kring hur den oftast bufflige, självmedvetne Johansson med iver, list och utnyttjande av allt och alla närmar sig den man som mördade den lilla flickan. Men runt detta kretsar Perssons iakttagelser gällande svenskt liv, utländska och inhemska plågor och plågoandar, rik och fattig tillvaro på flera plan.

Skickliga författare bryter mot genreregler. En sådan är att boven ska avslöjas så sent som möjligt. Det skiter Persson högaktningsfullt i. Ganska tidigt får läsaren klart för sig vem mördaren är. Nu kommer trollstaven fram – trots detta håller författaren spänningen vid liv. Vi drivs in i dramaturgifållan som gör att vi kräver att få veta hur det ska gå.

Det är ett imponerande verk. När man sett den snudd på letargiske bisittaren i TV 3:s Efterlyst har man svårt att tro att det är samme man som skrivit detta.

Peter AnderssonPeter Andersson inläsning är också utomordentlig, passar utmärkt till texten. Dessutom tydlig.

Jag hör vad du säger!

KJELL E. GENBERG

Läs också tidigare recension: http://www.dast.nu/recension/den-doende-detektiven

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22