DE TRE GRACERNA

Sep 21st, 2011 | By | Category: 2011-9 sep, Recension

Omslag till De tre gracernaAv Nils Wahlbom
MBF Alibi 2011
ISBN 91-85635-36-7, inb

Mina föräldrar hade en vinkällare med diverse gamla rariteter. Ibland fiskade de upp någon flaska när det skulle firas. Ofta hade dessa åldringar surnat till och var odrickbara. En gång drack vi dock en perfekt Haut-Brion från 1918. I varje fall inbillar jag mig att det är det bästa vin jag druckit, nyansrikt, moget, skördat Första världskrigets sista år.

När  det gäller deckare kan man göra på samma sätt och det utan att behöva lägga ut några astronomiska summor. När jag nyligen råkade ut för en deprimerande förkylning plockade jag fram Stieg Trenters Träff i helfigur från 1948. Min gamla vän Bang berömmer den stort på baksidan och själv njuter jag framför allt av Trenters enorma “närsynthet”. Han staplar alla detaljer kring personer, platser och förhållanden och saknar helt den ironiska distans som en gång gjorde H K Rönblom berömd, men som nu gör dennes böcker hopplöst förlegade.

Hos Stieg Trenter finns en enorm närvaro som imponerar. Människorna är inga psykologiska porträtt som de kan vara i senare tiders deckare, men de är övertygande och så påtagliga att man efter läsningen tycker att man verkligen träffat dem.

Svagheten i Träff i helfigur är det nästan oändliga förklarandet av hur det hela tillgick, där det är viktigt om bottiner varit fuktiga eller ej och där inte ens osynligt bläck saknas.

Det stora felet med de gamla deckarna jag läser är att jag läst dem tidigare och minns en hel del. Den verkliga önskedrömmen är att få ta sig an en bra gammal deckare för första gången som om den var nyutgiven och inte känna till något om den från vare sig vad andra tyckt eller man själv har upplevt för länge sedan. Nu uppfylls mirakulöst denna dröm genom De tre gracerna av Nils Wahlbom.

Någon flaska Haut-Brion är det inte men ändå ett riktigt gott och behagligt vin som förljuvar livet medan man läser och njuter.

Nils WahlbomNils Wahlbom (1919–1993) var som ung skådespelare och på ålderns höst korrekturläsare på DN samt framgångsrik jiujitsuinstruktör. På 1950-talet skrev han en deckare som hette Snögubben. En av mina andra avdöda vänner Kjell Stensson, läste manuset och tyckte boken var bra men behövde en bearbetning.

Snögubben blev inte utgiven. Den sov i en pappkartong i författarens källare i mer än femtio år och nu, i ett annat årtusende, tyckte Nils Wahlboms syskon Kerstin och Håkan, att den borde få sin chans. De satte den skicklige Kjell E Genberg på att tvätta manuset. Namnet byttes till De tre gracerna och boken ligger nu 2011 på bokhandelsdiskarna. Det är faktiskt ett litet underverk och en beaktansvärd kulturgärning.

Vid Norr Mälarstrand i Stockholm finns en snögubbe som väcker misstankar. Då poliserna Berger och Åberg undersöker den visar den sig innehålla en avliden man – en herre som på nyårsaftonen död åkt hiss i sitt hus och sedan försvunnit. Han sågs då av den unga Anja som just fått ett hotelsebrev, vilket verkar vara skrivet av en av hennes barndomsväninnor. Det är hon och väninnorna Carla och Lise som bildar De tre gracerna.

Själv hade jag gärna sett att boken fått behålla sitt originalnamn, men annars finner jag den vara ytterst läsvärd. Tidsandan ligger som skimmer över det hela. Det är nyårskallt och man har sagt “på radion att det var den kallaste dag man uppmätt sedan krigsvintrarna i början av 40-talet”. Man åker Dodge, Volkswagen och Ford Anglia, tutar i bilhorn, har radiopoliser, röker majskolvspipa, vilket senare är “manligt”. Ambulanserna är vita med röda kors och man kokar kaffet, gärna med hjälp av en “Vissel-Johanna”. I garderoben luktar det kamfer och malkulor och man “spelar grammofon”.

Bord är försedda med Perstorpsplatta, man spelar in på Tandbergs rullbandspelare, elektriska klockor finns men de har visare. Man röker hej vilt och utan eftertanke. Cigaretter köps i automat.

Den som är homosexuell har drabbats av syndrom.

Kvinnor vill verka “sedesamma” och bär i hemmet papiljotter. En kvinna som lägger an på en karl gör lycka genom att se “farligt rörande ut”. Dock kan hon protestera mot att kallas “flicka lilla”. Barn har livstycke. Bland serierna är Lisa och Sluggo favorit.

Jag håller verkligen med Kjell Stensson om att historien är bra och den bearbetning han rekommenderade, har den ju fått tack vare Kjell E Genberg. En varlig avdammning verkar det vara där människorna väcker intresse utan att vara några psykologiska djupporträtt, där sekelmittens Stockholmsmiljö inte är så genomarbetad som hos Trenter men älsklig och full av det förgångnas charm.

Idén är klurig. Upplösningen är okay och inte så omständlig som hos Trenter. Framåt pekar att det är inte mindre än 14 poliser/polisanställda inblandade, representerande kriminalpolis, teknisk rotel, bedrägerirotel stöldrotel, spaningsrotel, hittegods och övrig polis. Poliserna är nästan lika många som de civila figurerna, vilket får mig att tänka på en modern polisroman, tillkommen efter Sjöwall/Wahlöö. Men annars är det naturligtvis en gammal pusseldeckare och som brukligt är nämns Sherlock och hans Watson.

Boken speglar en hel del av den studentikosa Uppsalaatmosfären som den var när jag själv några år senare “läste” i staden vid Fyris. En sällskapslek jag nu plötsligt minns är att ett lag skulle samla in udda föremål. Jag minns att vi skulle skaffa en BH och en “västgöte”. Det första var lätt, västgöten var helt nygift och lurades iväg mot löfte om fri sprit. Han blev asberusad och jag undrar nu ångerköpt hur det gick med äktenskapet.

Det cirkulerade vandringssägner om hur man “skojat” med unga medicinare så det blivit “galna”. Så är det här också och det psykologiska i detta är amatörmässigt. I en brasklapp skojas med att anse “Freud och alla de andra som kompisar. Jo, kvasifilosofi … det smakar dålig konst”.

Man kan väl utgå från att Nils Wahlbom läst Stieg Trenter med beundran. Hans bok är dock självständig och likheter med Trenters Träff i helfigur hör nog till det då deckartidtypiska:

Det hela utspelas i en burgen borglighet med villor i Stockholmstrakten, pengar ligger bakom brotten, anonyma brev sänds, upplösningen är träig men hela atmosfären mänsklig, behaglig och trivsam.

För min del har jag haft det väldigt trevligt med Nils Wahlbom. Som det är en debut vill jag tillägga att jag gärna ser att han fortsätter på den inslagna banan men … det är förstås inte så stor chans. Tyvärr!

                                                                                                                 JEAN BOLINDE

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22