DE TRE BEDRAGARNA – eller Transmutationerna

Jan 19th, 2021 | By | Category: 2021-01 jan, Recension

Omslag till De tre bedragarnaAv Arthur Machen
The Three Impostors; or The Transmutations, 1895
Översättare Jonas Wessel, även efterskrift
Hastur förlag, 2020
ISBN 978-91-86835-21-7, mjuk pärm, 272 sidor

Enligt lexikon är synonymer till ordet transmutation förvandling, eller omvandling. Och just omvandlingar är ett genomgående tema i Arthur Machens högst njutbara bok De tre bedragarna – eller Transmutationerna, som kommit ut i ny svensk språkdräkt.

Arthur MachenBoken utspelas i ett stämningsladdat, historiskt, London där droskor och omnibussar far förbi på gatorna, under ljuset från gaslampor. I denna värld rör sig de två excentriska gentlemännen Dyson och Phillips. (Tydligen bör gestalten Dyson ses som ett ironiskt självporträtt av författaren, medan förebilden till Phillips torde vara A.E. Waite, en amerikansk mystiker och nära vän till Machen.) De bildade herrarnas diskussioner kring bland annat estetik och berättandekonst är en underhållande tryffering i texten.

Historien börjar med Dyson och Phillips av en slump kommer över ett antikt romerskt guldmynt, ett mynt som visar sig vara mycket eftertraktat. De blir indragna i en kedja märkliga händelser och osannolika möten på Londons gator. I centrum för berättelsen är en ung man med glasögon, enligt uppgift porträtterad på W.B. Yeats, en man som blir alltmer jagad och desperat ju längre berättelsen fortskrider.

De tre bedragarna är episodiskt uppbyggd och har likheter med en novellsamling. Författaren låter Dyson och Phillips stöta på udda personer, vars historier växer ut till små berättelser i boken. Berättelserna är löst förbundna med varandra (den unge mannen med glasögon dyker upp i de flesta av dem), vissa av dem beskriver samma händelse sedd ur olika perspektiv. Det litterära greppet att låta en persons replik, eller monolog, övergå i flera sidor renodlat litterär text kännas ibland aningen främmande.

Det gemensamma för personernas berättelser är att de alla råkat ut för svårförklarliga och skräckinjagande händelser. Ett underligt vitt pulver, ett egensinnigt avrättningsredskap, ondsint småfolk på den engelska landsbygden – episoderna visar prov på en fantasi som är både vidlyftig och makaber.

Här kan väl sägas att även om De tre bedragarna är mycket underhållande läsning, vindlande såväl i handling som i språk, är den inte särskilt skrämmande. En stor del av läsupplevelsen vilar i stämningen, i de lyriska skildringarna av ett London, oftast i mörker, med sken av gaslampor mot gråa husväggar. ”St Marys le Strands eleganta spira på ena sidan och solnedgångens sista rodnad på den andra, var något att tacka gudarna för, liksom ärttörnets blomning var för mäster von Linné.”

Språket är genomgående blommigt, ordrikt och vittnar om formuleringsglädje. Översättaren Jonas Wessel tycks ha gjort ett formidabelt arbete med att hålla det som kunde låtit otidsenligt borta ur texten.

En av bokens stora fördelar är ett mycket generöst extramaterial. Vi får till exempel ta del av författarens egna förord till 1923 års amerikanska utgåva. Arthur Machen, en som det verkar förnöjsam prästson från Wales med smak för livets goda, och med en tämligen begränsad litterär produktion, tycks också varit en man med humor. 1924 gav han ut Precious Balms, en samling av alla dåliga recensioner av hans böcker från 1895 till utgivningsåret. ”Låt de rättfärdiga vänligt fälla och kritisera mig, men låt inte deras ljuvliga balsam krossa mitt huvud”, så lydde bokens inledningsepigram.

En del av dessa recensioner finns med i boken, liksom Machens reflektioner kring dess tillblivelse och ett initierat och spirituellt efterord med fakta om författaren och hans tid, av översättaren Jonas Wessel. De tre bedragarna är en högst underhållande bok, som med bravur vuxit ifrån sina sura kritiker.

KARIN TJÄDER

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22