DE ENSAMMA

Jun 4th, 2010 | By | Category: 2010-2, Recension

Omslag till De ensammaAv Håkan Nesser
Albert Bonniers förlag 2010

Detta är en tjock bok, måhända Nessers tjockaste. Vill man vitsa kan man säga mångsidig, för den ordvitsen säger faktiskt ganska mycket.

De som är ensamma är vi människor, en del mer ensamma än andra. Så också i denna skildring av tre par som möts under studietiden i Uppsala, och de två poliserna Barbarotti och Backlund (som vi träffat i tidigare böcker om polislivet i Kymlinge).

Gåtan, intrigens motor, är att man påträffar liket av en man som ramlat (?) ner i en klyfta och dött. På exakt samma ställe som en ung kvinna trettiofem år tidigare också hittats död. Snart framgår det dessutom att mannen är den som då var sambo med kvinnan. Olyckshändelse plus självmord? Eller två självmord? Eller två olyckshändelser?

Naturligtvis förstår vi läsare, liksom poliserna, att det ligger något egendomligt i detta sammanträffande. Länge vet vi mycket mer än poliserna, för vi har förmånen att följa de sex huvudpersonerna ända från det att de i början av 1970-talet träffas för militärtjänstgöring och studier i Uppsala till vad som hände på svamputflykten för trettiofem år sedan.

I stort sett vartannat kapitel handlar om polisernas nutida utredning, och vartannat ägnas åt att någon av de sex berättar om vad som händer och vad de tänker.

Nu suckar en del vana deckarläsare och tänker att det inte behövs ännu en bok som knyter samman historia med nutid. Men så är det inte här.

Detta är inte den typiska deckaren där gåtans lösning är huvudsaken. Visst är gåtan viktig, inte minst för poliserna, men Nessers huvudtema är mänsklig utveckling, från den ungdomliga idealismen och hoppet till det mer resignerade stadiet i övre medelåldern. Vad är det som får människor att förändras – eller att inte förändras?

Barbarotti har fortfarande sin pakt med Herren, men nu förändras den. Och han samtalar med en av de sex, avhoppad präst men troende, om Guds existens och förmågor.

Alltså en tjock bok som skulle kunna fungera som en ren utvecklingsroman, och den skulle vara lika bra. Men döden är en tydlig gräns, och visst når han fler läsare med polisinslagen.

Välförtjänt. Detta är den gedignaste bok med deckarstämpel som jag läst i vår.

LEIF-RUNE STRANDELL

Omslag till ljudbokenDE ENSAMMA
Av Håkan Nesser
Inläst av författaren (14 CD, ca 15 tim)
Bonnier Audio 2010

Historien om 70-talets sex Uppsalavänner och deras lite udda vänskap som till sist krakelerar efter en resa i det kommunistiska Östeuropa är trots sin grymhet en rätt laidback berättelse. Detta accentueras i ljudboken av Håkan Nessers uppläsning som också känns mycket tillbakalutad. Han har en mycket uppenbar stil – och känsla för den egna stilen – som gör att hans romaner skiljer sig från de samtida författarna i genren. Det finns ett allvar hos honom som inte ens det lätt kåserande i hans sätt att skriva kan dölja.

För fyra böcker sedan började han skriva om Kymlinge, en fiktiv ort i Västergötland – döpt efter en stängd T-banestation längs Blå linjen i västra Stockholm – där den sociale inspektören Gunnar Barbarotti verkar inom polismyndighetens våldsrotel där han för korthuggna men kollegialt kärvänliga samtal med sin parhäst Eva Backman.

I De ensamma hittas en man i en klyfta i skogen. Han har fallit eller blivit knuffad och det skulle väl inte har varit något märkvärdigt brott om det inte varit för att hans fästmö hittats på exakt samma ställe för 35 år sedan. Ur detta utvecklar sig Nessers berättelse om de sex från Uppsala, Nessers egen hemstad under flera år. Hans beskrivning av 70-talet är träffande och roande i de tillbakablickar som finns med som kittlande kitt mellan Barbarottis och Backmans polisiära aktiviteter. Deras förhör (och läsningen av tidigare förhör) redovisas ingående, kanske för att förklara för ett korkad allmänhet att polisarbete minsann inte är så roligt och romantiskt.

Mitt i alltsammans drabbas Barbarottis sambo av en hjärnblödning och här skiftar författaren stil. Ett skrämmande allvar dyker upp, Barbarotti skämtar inte längre.

Det är en lång roman som tassar fram ganska sakta. Jag finner likheter med de kriminalromaner som skrevs under den engelska ”guldåldern” (naturligtvis också skillnader) men jag skulle tro att Agatha Christie skulle ha godkänt upplösningen av Nessers historia. Och Dorothy Sayers hade säkert uppskattat hans filosofiska funderingar om Guds (”regissörens”) påverkan på mänskliga förlopp.

KJELL E. GENBERG

Håkan Nesser, Foto Lena Koller

Håkan Nesser, Foto Lena Koller

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22