CUSTERS SISTA STRID Drabbningen vid Little Big Horn 1876 En biografi

Apr 29th, 2011 | By | Category: 2011-4 april, Recension

Omslag till Custers sista stridAv Tommy Eriksson
Albert Bonniers 2011
ISBN 978-91-0-012525-7, 517 sid, inbunden

För snart 35 år sedan utkom jag på Williams Förlag med boken Vilda Västern Historien om det stora, löftesrika landet som en gång befolkats av indianer (återutgiven av Läsförlaget 1994), där också berättelsen om Sjunde Kavalleriets undergång vid Little Big Horn relaterades. Då trodde jag, och många andra, på delar av den mytbildning som frodades runt Custers strid mot en överlägsen indianstyrka ledd av bland andra Sitting Bull och Crazy Horse. Red Cloud, som deltog i överläggningarna med de vita, hänger fortfarande på muggen vid mitt arbetsrum, fotograferad av Charles M. Bell.

Tommy ErikssonTommy Erikssons forskning visar att tiden sprungit förbi oss som var övertygade om sanningen i de  ”sanningar” som publicerades och spreds från tiden efter drabbningen och fram till 70-talets mitt. På ”den gamla goda tiden” var de flesta — de som inte stödde FNL — rätt övertygade om att USA hade rättrådiga, hederliga ledare. Eriksson visar, liksom annan forskning, att så aldrig varit fallet.

Jämfört med andra drabbningar som det stridsglada USA deltagit i var drabbningen på grässlänterna vid floden Little Big Horn mest en skärmytsling, men eftersom inbördeskrigets omhuldade general George Armstrong Custer och hans män stupade har incidenten fått ett väldigt symbolvärde. Där föll 263 amerikanska soldater, de flesta ytterst outbildade. Det var inte ens den största förlusten under indiankrigen. Några siouxer och cheyenner förlorade också livet, hur många vet ingen, men det var tydligen enbart ett fåtal.

Varför detta slag kom till stånd är en sak som Tommy Eriksson penetrerar i boken. Han går igenom den mängd vittnesmål som finns, men frågan kommer troligen aldrig att tillfyllest besvaras. Det man vet är att den amerikanska regeringen — och deras mer eller mindre korrumperade agenter på reservaten — var inställda på att förinta ursprungsbefolkningen, antingen rent fysiskt eller genom assimilering för att skapa ett lättstyrt samhälle

Custer — mannen som tillsammans med sina män dog med stövlarna på — var redan en legend från inbördeskriget när han red iväg till Montana för att förintas. Han framställs som dödsföraktande krigare, en våghals som tillsammans med sina jakthundar mestadels red i spetsen för sina trupper medan orkestern spelade favoritmarschen Garry Owen (finns att avlyssna på nätet för den som vill).

Han hade svårt att finna sig till rätta när inte kulorna ven och surade när han inte alltid fick ha högsta befälet (och lön enligt rang). Custer stöttades för det mesta av general Sheridan som ville att han skulle ta itu med indianerna — ”de djävulska vildarnas djuriska beteende”, som han sade. Det finns beskrivningar i Erikssons bok som får läsaren att undra vilkas djuriska beteenden som var värst.
Men det var också annat än militären med dess soldater och spejare (Eriksson kallar genomgående  spejarna för scouter, vilket stämmer vad Robert Baden-Powell (1857—1941) ansåg vad sådana skulle kunna: observera, spåra, spana och dra slutsatser) som decimerade indianfolken. Jag associerar scouter med ungar som åker på jamboree för att lära sig slå knopar. I min barndoms indianböcker hette de spejare, och så vill jag ha det. Detta var en avvikelse. Eriksson förklarar med tydlighet hur förintelsevägen asfalterades av de vitas sjukdomar, bland annat kolera och smittkoppor som spreds med vett och vilja till människor som saknade immunitet mot dem.

Eriksson har lyckats krångla sig förbi de fallgropar av närmast mytologiskt slag som alltid vidlådit berättelserna om vad som inträffade när landsdelarna gick under namnet vilda västern. Han ger en god bild av amerikansk politik i berättelsen om Custers liv. Han var son till bönder och lyckades, mot alla odds, krångla sig igenom militärakademien för att, blott 23 år gammal, två år senare utses till USA:s yngste general genom tiderna. Under inbördeskriget genomförde han dumdristiga angrepp och blev nationellt berömd. Det var ett av skälen till att han utsågs att med 7:e kavalleriet söka rätt på siouxerna och ge dem på tafsen. Men spejarnas varningar ignorerades. I stället för att möta en mindre styrka ramlade han på 7000 krigare och en timme senare var han och alla hans män döda och lemlästade.

Lite senare fick regeringen sin hämnd vid Wounded Knee 1890, något som hör ihop med inställningen att från den friska samhällskroppen avskilja oönskade raselement, en sak som förresten Adolf Hitler prisade när han talade med sin inre krets om ”indianproblematiken” som han trodde sig känna till efter att ha läst böcker av sin favoritförfattare Karl May.

Det är en imponerande bok Tommy Eriksson åstadkommit, lika detaljerad om denna skärmytsling som exempelvis Anthony Beevors tjocka skrifter om slagen om Stalingrad eller Berlin.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22