CRACKJAKT + SKUGGBILDER

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1996-1, Recension

Val McDermid
Crackdown 1994
Översatt av Agneta Rehder
Anamma 1995

Frances Fyfield
Shadow Play 1993
Översatt av Elsa Svenson
Wahlström & Widstrand, 1995

McDermids och Fyfields böcker tillhör bagge en genre som blomstrat under de senaste 15 åren, nämligen deckare skrivna av kvinnliga författare och med kvinnor som huvudpersoner. Den mest kända författarinnan i den har församlingen är Sara Paretsky, men här finns också Sue Grafton, Nancy Pickard, Alison Drake, Doris Gercke och Patricia Cornwell, för att bara nämna några.

Till det yttre finns många likheter mellan Skuggbilder och Crackjakt. Bagge böckerna är skrivna av brittiska författare och huvudpersonerna ar starka och tämligen självständiga kvinnor – en privatdetektiv: Kale Brannigan hos McDermid och en jurist: Helen West hos Fyfield. Båda huvudpersonerna är särbo, Brannigan med en rockjournalist och West med en polis och bägge är måttligt intresserade av hushållsarbete, men däremot intensivt upptagna av sina jobb.

De här böckerna råkar bägge också handla om sexuella övergrepp på barn och hos bägge författarna är deckargåtan underordnad den övriga historien som berättas och de miljöer som beskrivs. I övrigt finns dock stora skillnader mellan de två böckerna.

Val McDermid, som är f.d. journalist, berättar i denna tredje bok om Kate Brannigan en ganska ytlig historia om knark och barnpornografi. Hennes språk är fullt av ordvitsar och en ibland ganska outhärdligt ”rolig” jargong.

Ett parti crack har hamnat i den bil som Kate Brannigan och hennes pojkvän tillfälligt kör och detta innebär att pojkvännen hamnar i fängelse. Brannigan ger sig ut för att försöka få sin pojkvän frikänd. I jakten på cracklangaren snubblar hon på en barnpornografihärva. Historien blir dock aldrig mer än en kuliss till porträttet av Brannigan och hennes två lesbiska vänner som tar hand om pojkvännens son medan han sitter i fängelse. Det roliga med boken år att den faktiskt utspelas i Manchester (och inte som oftast i London) och an den beskriver många ”vanliga” miljöer på en initierat satt. Det tråkiga är att intrigen år så schablonmässigt hopkommen och att personteckningarna ofta är grunda och föga originella.

Frances Fyfield, å andra sidan, har redan gjort sig ett namn som en av de bästa deckarförfattarna i Storbritannien. Hon skriver ett drivet språk och personerna i hennes böcker är ofta intressanta, utom Wests särbo, polisen Geoffrey Bailey, som aldrig blir mer än en illustration till Helen Wests problematiska förhållande till man. Fyfield går i boken Skuggbilder mer än vanligt i Ruth Rendells fotspår och beskriver udda personer som skenbart lever ett helt normalt liv. Hon låter oss suggestivt och smygande förstå att några av personerna är asociala, amoraliska, farliga och rent av galna. I den här boken växer en oväntad vänskap fram, över klassgränserna, mellan åklagare West och en trasig och misshandlad punkflicka som är sekreterare på Wests kontor. Helen West framstår, till skillnad från många av sina amerikanska medsystrar i deckargenren. Som en komplicerad person med många fel och brister. Det är inte alltid helt lätt att veta vem som är ”den goda” och ”den onda” i Fyfields berättelser, något som sannerligen förhöjer läsvärdet betydligt.

Till sist några rader om översättningarna. Böcker förlorar nästan alltid något på att översättas, hur duktiga översättarna än är. I Frances Fyfields språk finns en spröd ton som går förlorad trots en bra översättning och hos McDermid, som jag inte läst på engelska, måste det vara oerhört svårt att lugna ner det ibland nästan hysteriskt gamängiga språket med mängder av löjliga liknelser, som t.ex. ”T lutade sig tillbaka i stolen och dess ben lät som en avantgardistisk stråkkvartett.” Inte ens Gunnel Wallqvist skulle kunna få till något bra av den meningen.

MONA ROSENDAHL



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22