CATARINA I NYA VÄRLDEN

Mar 16th, 2010 | By | Category: 2004-1, Recension

Av Olov Svedelid
Forum 2003

I sin nya roman talar Olov Svedelid om ”Winston Churchill, en man som skrivit en fullkomligt oläslig engelsk historia”. Det är ett nog så förvånande påstående eftersom Winston Churchill inte bara är känd som en lysande statsman och Hitlers besegrare, utan därtill som en briljant historiker som 1953 fick Nobels litteraturpris för sitt författarskap, främst just genom hans historiska och biografiska verk. Bland hans lovprisade arbeten kan nämnas A History of the English-speaking peoples i fyra band. Har Olov Svedelid nu gjort ett stort misstag eller har han kanske signerat en totala omvärdering av giganten, som vid sin död 1965 kallades ”Århundradets man”?

Lugn, så är det inte alls. Som vanligt kan vi lita på den omdömesgille och historiskt mycket kunnige Svedelid. Den han talar om är inte den sentide Winston Churchill utan en förfader till honom, en lantjunkare vars främsta bedrift var att bli far till den berömde Marlborough, John Churchill (1650-1722). Det handlar om året 1702 och Catarina, hennes man Staffan och sjökaptenen Lars är i London. Där blir de bekanta med Marlborough och hans förtjusande vackra, sexuellt begåvade och ilskna hustru Sarah Jennings – ja, kapten Lars blir mycket intimt bekant med den fagra damen.

I London regerar sedan några månader Anne Stuart (1665-1714) den sista regenten av ätten Stuart, men från 1707 den första som regerade Storbritannien. Stackars Anne fick 17 barn som alla avled i späd ålder. Kanske var barnens svaga livskraft ett resultat av att deras far var en vekling som dög föga till. I denna Svedelids nya bok får vi ett underbart porträtt av denne George som egentligen hette Jørgen och var prins av Danmark. Svedelid skriver att han: ”var pussigt fet och ansiktet var svullet av vällevnad, han bälgade i sig öl och armen gick som en pendel från bord till gom. Han pratade med munnen full av mat och smulor av bröd, kött och ost regnade ner i hans knä, på golvet och på bordsduken. Rösten filtrerades genom tuggorna och lät som om också den tjocknat av glupande aptit. Han andades kort och flämtande som en lungsjuk och då och då stack han ut en gråvit tunga för ett slick runt de överfylliga läpparna.”

I Catarina i Nya Världen väntar som man kan förstå av titeln ännu längre resor än denna. Det är den stora kontinenten långt bort i väster som lockar greve Gabriel Gripenklo och de andra i rederiet Compagnie Amsterdam. Catarina som då hette Dufva dök först upp i En Dufva i Stockholm som kom 1996. Jag imponerades redan då av den djupa historiska kunnighet som Svedelid visade upp. Till min glädje har serien sedan fortsatt och denna volym är den sjätte i serien, som verkligen borde gå till svensk litteraturhistoria.

Det är levande, spännande historia som Olov Svedelid skriver. Åren kring sekelskiftet 1700 får liv och glans. Det är år under den djupt egendomliga tid då Karl XII ledde stormaktsriket Sverige i fördärvet och då det kalla och karga 1600-talet smärtsamt födde det eleganta och mänskligare l700-talet. Det är en tid, då mycket av det Sverige som vi i dag tycker är helt självklart och urgammalt föds och då många av de normer som nu regerar vårt vardagsliv ser dagens ljus. Det är oerhört intressant att läsa en så här initierad och genomarbetad skildring av seder och människor från den tiden. Och dessutom är det roligt: ”Vem har tagit mina kanderade fikon? Va, va? Jag vill ha kanderade fikon. Någon har ätit upp mina kanderade fikon. Man blir galen på tjuvätare. Förbannade toleranstjuvar!”

Han är förskräcklig den där George. Men han får liv och stannar som resten av romanen i ens sinne. Så ska en verklig, lysande, historisk roman skrivas!

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22