BROTTSPLATS STOCKHOLM: urban kriminallitteratur 1851–2011

Jul 18th, 2014 | By | Category: 2014-07 juli, Recension

Omslag till Brottsplats StockholmAv Alexandra Borg
Stockholmia förlag, 2012
ISBN 9789170312502, 293 sidor

Denna bok handlar helt enkelt om hur Stockholm skildrats i kriminallitteraturen genom åren. Jag kan inte, förstås, gå igenom allt i den 290-sidiga boken (inkl omfattande notapparat och källregister).

Kgl Hufvudstaden är ovanligt välhanterad i deckare. Det började kanske med (pseud) Prins Pierres Stockholmsdetektiven från 1893 (kan ifrågasättas av August Blanche m fl) som jag faktiskt läste i våras under den krimlitt-kurs jag gått. Författaren går ganska mycket in på varför svensk (och övrig nordisk) kriminallitteratur blivit sådan succé på senare år, varvid Stockholm förstås ofta skildrats. Hon anger fem orsaker, kort sammanfattade:

1) Svenska deckarförfattare har en “egen röst” som är skiljd från t ex engelsk-amerikansk, och därmed litet spännande.

2) Skillnaden mellan fint och fult inom litteraturen har inte varit lika stark i Sverige. (Vet inte om jag håller med.). Svenska deckarförfattare kan blanda högt och lågt.

3) Svensk miljö är exotisk.

4) “Den svenska besvikelsen”, spännvidden mellan sossarnas “folkhem” som länge sågs som perfekt och s k sprickor i fasaden. (Iofs en myt. Vad man kallar välfärdsstaten är mer omfattande än någonsin.)

5) Förändringar på bokmarknaden, som effektivare distribution, agentsystemet, andra sorts böcker, osv.

Alexandra BorgRedan under tidigt 1900-tal blev deckare populära i form av kolportage-litteratur (som ofta såldes av kringresande nasare, därav namnet – gärna i form av följetongshäften). Fram tilll 1904, då Sverige skrev på Bern-konventionen, var det dessutom fritt fram att snabböversätta de populäraste utländska deckarna utan ersättning, men även därefter fortsatte utgivningen av billighetshäften. Inte minst den s k Nick Carter-litteraturen, efter en av dess främsta deckarhjältar (ofta författad av skrivfabriker i Berlin; Ulf Boethius har skildrat det i en bok), som på 1910-talet skapade en enorm moralpanik kring “smutslitteraturen”, ledd av över medelålders kulturstroppar och sossarnas ungdomsförbund.

Det fanns populära deckarhäften som hette saker som Hufvudstads-Mysterier (sent 1800-tal) som tog upp osedligheter, mord och annat skoj. Axel Kerfve med Sherlock Holmes-kopian Gunnar Holm, Ur en Stockholms-detektivs minnen från omkring sekelskiftet, blev populär. Tidiga stockholmsskildrare inom det kriminella var också författare som S A Duse (som även skrivit om Arktis och var med Nordenskiöld på hans Nordostpassage!) och Julius Regis (tyvärr avliden alltför tidigt, blott 35 år).

Det STORA namnet i den tidigmoderna eran, towering above them all, var förstås Stieg Trenter, aktiv från WWII till mitten av 60-talet (sedan fortsatt av Ulla Trenter, men bara Stieg tas upp). Stieg Trenter, Sherlock Holmes och kanske någon till (Sivar Ahlruds Tvillingdeckare t ex) var det som fick in mig på det högst dekadenta deckandet. Trenter var en lysande stockholmsskildrare, vilket också framgår i A Borgs bok, med noga research, spänstigt språk, fina detaljer ur det Stockholm som decennierna efter kriget befann sig i drastisk omvandlingsperiod. Man rev och byggde nytt. Tunnelbana kom. Samhälle och attityder förändrades.

Denne Stieg behöver inte tas upp mer – en annan Stieg kommer strax – ty hans insats lyser ännu som en utmärkt historik över stad som byter klädedräkt. Men A Borg tar också upp Vic Suneson, som jag skam till sägandes inte läst mycket av. Han började som pusseldeckarförfattare (ni vet “mina grå celler säger att betjänten gjorde det i biblioteket med ett förgiftat frimärke…”) men enligt denna bok blev Viccan med tiden allt mer hårdkokt, kanske den som jämte Trenter (Harry Friberg kunde vara ganska tuff) kokade hårdast inom deckeriet. Vic Suneson tror jag är rätt glömd nu – kan inte påminna mig nyutgåvor – men han tillhörde De Fyra Stora (Trenter, Suneson, Lang, Rönblom) när deckarna under 50-talet fick sitt publika genombrott.

Näste man till rakning är två, varav Maj Sjöwall inte behöver Philisave. Hon och Per Wahlöö skrev oftast om Stockholm och svarade också för det första svenska internationella deckarundret. De fick priser och blev film i USA och recensenterna var lyriska. Deras syfte var att belysa skuggsidor av samhället, och det var mycket “polisprocedurellt” över det (subgenren skildring av polisens arbete och eventuella magsår)

När Per W avled kändes det som om deckarna gick in i en svacka, under ungefär 70/80-talet.

In med en avbytare: Henning. Men då hr Mankell skrev om Ystad, säkert en trevlig stad, men inte Stockholm som boken handlar om, får han ses mer som inspiration till den deckarvåg som formades på 90-talet. 1998 var tydligen ett märkesår, då inte mindre än 11 kvinnliga deckerister debuterade, bl a Liza Marklund vars Sprängaren vann det s k Poloni-priset (enligt mig en near future-sf, då den tar upp ett framtida, icke utspelat Stockholms-OS 2004).

En stockholmsdeckarförfattare jag själv finner njutbar är Arne Dahl (Jan Arnald) som också debuterade på 90-talet, och med enstaka utflykter annorstädes huvudsakligen skildrar Stockholm. Hr Dahl är bl a en utmärkt stilist och ganska bra intrigtilltrasslare.

Men det förmodligen största atombombsnedslaget var Stieg Larsson som omnämns ofta i boken. Oavsett om han blev populär för att han dog (hm…) går det inte att förneka att uppemot 70 milj böcker vid detta lag och fyra filmer (varav en i Hollywood) slår det mesta. Och han skrev om Stockholm. Han bodde i staden i 28 år, varav de första i och för sig ägnades åt science ficion, fanzines och sedemera åt att bevaka rassar och nassar. Men man kan följa hans skildringar rent geografiskt, genom olika gator, till husen för Blomkvist, Salander eller Millennium, med pausar på olika caféer, osv – det görs numera också via populära stadsvandringar. (Om jag förstod Borgs efterord rätt var det Stieg Larsson som gav henne idén till att skriva om brottsliga stockholmsskildrare.)

Stockholm är tämligen välbeskrivet i kriminallitteraturen. Det behövs en storstadspuls för att omfatta lite mord och bovar. Det storstadliga började uppkomma redan under 1900-talets början då staden under loppet av några årtionden via industrialismen fördubblade sin befolkning och rufflare, inbrottstjuvar, prostituterade m fl gav grogrund för en del chicagoartad sensationslitteratur.

Men under sena 1900-talet och framåt har förändringarna i bara fortsatt. Fler invandrare och krogar med utländsk mat. Mindre spritrestriktioner och t o m ett statligt casino. EU-medlemskap med nya internationella kontakter, t ex östeuropeiska ligor. Uppror i förorter. Kabel-TV och Internet. Allt möjligt.

Jag har ett udda förslag om vem som var Stockholms förste kriminalförfattare: Carl Michael Bellman… Han skildrade bl a misshandel (“slån på truten!” i någon sång), horeri (Ulla Winblad), falskspel i kort (i “Stolta stad”), fylleri (en ordningsförseelse), korruption och även död (om ej mord, såvitt jag minns). Nu sjöng han i och för sig om den föga sedliga staden, och skrev inte prosa, men nog skildrade han en hel del brottslighet!

Bladen har fladdrat vilt i verken om råbarkade gamla Eken.

AHRVID ENGHOLM

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22