BROBYGGARNA

Sep 6th, 2011 | By | Category: 2011-9 sep, Recension

Omslag till BrobyggarnaAv Jan Guillou
Piratförlaget 2011
ISBN 91-642-2227-6

För många år sedan skrev Åsa Crona följande om Jan Guillou i Svenska Dagbladet: ”Det är lätt att uppfatta honom som en man utan hemligheter. Först skriver han om vad han ska skriva och varför. Sedan skriver han. Sedan skriver han om vad han skrev och vad som blev resultatet.”

Han är ingen konstförfattare utan mer av en durkdriven pedagog som vill lära sin läsekrets att uppfatta sin politiska och historiska syn som mer eller mindre axiom och för att göra detta berättar han raka (i stort sett) historier om hjältar som alla passar in på hans självsyn. Och han gör det med kraft och auktoritet. Man känner igen hans personer, oavsett om de heter Erik Ponti, Hamilton eller Arn. Alla drivs av att vilja bli något, har strikta rättvisekrav och är sega nog att aldrig ge upp på sin väg genom svårigheter mot stjärnorna.

Jan GuillouKritikerna har inte alltid gillat honom. Något har det ändrats på senare tid men fortfarande finns på flera håll inställningen att Guillou är en stöddig typ som gillar att visa sina muskler under upprullade skjortärmar och inte en författare som skriver för evigheten. Det ligger kanske en del i det, men man kan inte ta ifrån honom att han är en journalistiskt driven skribent som alltid grundforskar noga inför sina böcker.

Så även i Brobyggarna. I ett efterord berättar han bakgrunden till miljövalen och vilka källor han använt sig av.

Resultatet har blivit en närmast klassisk äventyrsroman: i slutet av 1800-talet blir den fattiga norska fiskarfamiljens tre bröder faderlösa när fadern och hans bror försvinner i havet. Bröderna Oscar, Sverre och Lauritz Lauritzen lämnar sin mor på Vestlandet för att bli repslagarlärlingar i Bergen. Där bygger de i hemlighet en båt som på deras ovanliga tekniska begåvning. De får erbjudande att studera i Dresden i Tyskland på villkor att de lovar återkomma för att medverka i byggandet av järnvägen mellan Oslo och Bergen. Detta planerade projekt är det mest avancerade norska ingenjörsprojektet någonsin och utan tvivel det största. De tar sina examina vid universitetet i Dresden och får intyg på att de är diplomingenjörer.

När det är dags att uppfylla villkoret händer saker. Oscar flyr förnärmad efter en ”kärleksaffär” till Tyska Östafrika, brodern Sverre upplever en homosexuell förälskelse och hamnar i England – vilket gör att storebror Lauritz för familjehederns skull offrar sig och återvänder till Norge och järnvägsbygget. Guillou gör bröderna Oscar och Lauritz riktigt levande – Sverre återkommer säkert i kommande verk – och de sätts i sitt tidsenliga sammanhang, där 1900-talet ses som teknikens frälsande sekel. Han lyckas också mycket väl med miljöteckningen, både när han skriver om den bistra Hardangervidda och Afrika där Oscar bygger järnväg mellan Dar-es-Salaam och Tanganyikasjön. Det är mycket maskulina miljöer och sådana är Jan Guillou bäst på. Fast han misslyckas inte heller när han skildrar kvinnor. Av dessa är Lauritz käraste riktigt intressant beskriven. Riktigt frigjord för sin tid.

Men det är karlakarlarna som gäller. Deras misslyckanden är få och hör hemma i vardagslivet, mer sällan inombords.

Politiskt gör författaren upp med gamla fördomar om tysk grymhet. Mellan de två stora krigen var Tyskland den kulturella världens kärna och som imperialister i Afrika var de för det mesta mer civiliserade än exempelvis belgare, engelsmän och amerikaner. Visserligen slogs uppror ner med exceptionell grymhet, men trots allt hade tyskarna känsla för lag och rättvisa, till, enligt Guillou, skillnad från engelsmännen. Alla koloniserande nationer var ute efter rikedomar (och Oscar blir också han rik) men menade att de samtidigt var på kontinenten för att sprida civilisation och om möjligt europeiskt välstånd. Författaren menar att första världskriget hade sina spermier i den nationalism som frodades utanför de olika ländernas gränser.

Det är en utmärkt roman som beskriver en tid där framtidstron liknade den som spirade i Sverige på 1950-talet. Allt skulle bli så mycket bättre i framtiden om vi bara satte vår lit till vetenskap och teknik. Skillnaden var att man då, i seklets början, trodde att allt detta nya skulle förhindra krig. Nu vet vi bättre.

Jag ser fram mot nästa del i serien på 1900-talet.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22