BOX 21

Mar 10th, 2010 | By | Category: 2005-3, Recension

Av Anders Roslund och Börge Hellström
Piratförlaget 2005

Ett gisslandrama i bårhuset på Södersjukhuset. En knarkare som handlöst åker nedför en trappa med rullstolen nästan samtidigt. På samma sjukhus. Kommissarien Ewert Grens får all anledning att sparka på stol- och bordsben i sin frustration över det som sker. När gisslandramat får sin efterbörd tvingas Grens dessutom ta ett obehagligt beslut. Kollegan Sven Sundkvist hamnar själv i det moraliska dilemmat – ska man skydda någon från skammen?

När rosade Roslund och Hellström nu är tillbaka med sin andra deckare efter framgångarna med Odjuret är det med besked. Jag ska villigt erkänna att jag var så skeptisk gentemot alla ryggdunkningar efter debuten i fjol att jag helt enkelt aldrig brydde mig om att läsa den. Jag ska lika villigt erkänna att Box 21 är den bästa kriminalroman jag har läst på mycket länge. Kanske den bästa sedan Mankell kom med Villospår för precis tio år sedan.

Temat är trafficking.

Det handlar om unga kvinnor från Baltikum som lockas till Sverige med falska papper och sedan tvingas arbeta av sina ”skulder” som prostituerade. De misshandlas ständigt och jämt av såväl sin hallick som av kunderna.

Skammen växer tills explosionen kommer. Ämnet är tyvärr alltför aktuellt i vårt svenska samhälle. Och bortser man från de mer spektakulära inslagen i boken skulle det mycket väl kunna vara en dokumentär skildring. Tråkigt nog.

De negativa reaktioner som kom på Odjuret handlar mycket om det grova våldet och de blodiga ruskigheterna. Visst är också Box 21 en riktigt ruskig historia, men det känns ändå inte som om Roslund och Hellström varken överdriver eller manifesterar i våld.

De båda författarna har ett drivet och tydligt språk med litterära kvaliteter som lyfter budskapet, och trots att den egentliga upplösningen kommer redan strax efter halva boken lyckas de bibehålla spänningen och intresset till den sista sidan. På slutet vrider man ytterligare perspektivet, möjligen ett onödigt, och genomskådat, kvartsvarv för mycket.

Personteckningarna är genomgående utmärkta. Och även om svenska deckarläsare, genom Wallander och några till, kanske redan fått en överdos av avoga medelålders ensamvargar, så känns deras Ewert Grens äkta. Fast kanske hans musikaliska intresse alltför mycket upplevs som en pendang till Wallanders och Winthers mer seriösa musikintresse. Siw Malmkvist mot opera är på gränsen till för konstruerat.

Oavsett detta, tunna skivor handlar det inte om.

Nu när Mankell blivit tröttare än Wallander, Åke Edwardsson gått bort sig bland jukeboxar, Nesser släppt taget om Van Veeteren och Arne Dahl förlorat orienteringen i Stockholms undre värld, står Roslund och Hellström kvar som klart lysande utmanare till deckartronen. Jag blir förvånad om inte Svenska Deckarakademien redan nu har hittat årets bästa deckare. För det har jag!

PER ERIK TELL



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22