Bok om Jan Johansson: En ostkupa fylld av jazz och folkmusik – men vart tog tiden vägen?

Jan 21st, 2009 | By | Category: 2009-1, Artikel, Recension

Av Kjell E. Genberg

Som mycket musikintresserad tonåring i Hudiksvall var jag med och bildade stadens jazzklubb. Den fick namnet Jaznie (vi var nio i föreningen) och givetvis kände vi till hälsingemusikern Jan Johansson från Söderhamn som spelat både piano och gitarr i band som The Original Hälsingland Jazz Band, Five Swingers och Gerhards Orkester. Nu hade han visserligen svikit länet och flyttat till Göteborg, en ort mycket långt borta. Men jazz spelade han visst fortfarande.

Själv flyttade jag också och började syssla med helt andra saker, journalistik och popmusik. Som reporter åkte jag med Gunnar Hammarlunds orkester från Söderhamn och givetvis kom Jan Johansson på tal. Familjen Hammarlund, som ägde stans landskapskända musikhandel, hade utfordrat unge Jan på luncherna eftersom grabben hade långt hem, och då brukade också Gunnar ta fram klarinetten och spela ihop med den än så länge rätt okände kamraten.

Jan Johansson

Jan Johansson

Under 60-talet arbetade jag som PR-knutte för olika popband men jag tyckte fortfarande om jazz och smet ibland iväg till Gyllene Cirkeln på Sveavägen för att spisa. Jan Johansson hördes ofta i radion. Våra vägar möttes aldrig men när han körde ihjäl sig den 9 november 1968, 37 år gammal, bad Hudiksvalls-Tidningen att jag skulle skriva en runa. Jag jobbade bevars med musik och all musik bestod ju bevars bara av de toner som fick plats på ett notblad.

Hela jazz-Sverige sörjde. Några gör det fortfarande 40 år efteråt och googlar man namnet Jan Johansson på Internet kommer det upp hur många träffar som helst. Det har också kommit en hel del böcker och discografier om Johansson. Senast i

Omslag till Jan Johansson - tiden och musiken

raden är Jan Johansson – tiden och musiken av Erik Kjellberg på Gidlunds Förlag, utgiven 2009. Verket är egentligen inte en biografi även om det berättas om hans födelse den 16 september 1931, något lite om familjen och hur han började spela piano, dragspel och gitarr. I början av 1950-talet studerade han till civilingenjör vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg och kom att bli musikalisk motor vid studentspexen. Han kom aldrig att ta någon examen. I stället hamnade han i orkesterlivet, bland annat i Gunnar Johnsons Kvintett och Kenneth Fagerlunds orkester, och började spela på heltid. I fyra år bodde Jan i Köpenhamn där han spelade med exempelvis Oscar Pettiford och Stan Getz innan han 1962  hamnade i Upplands Väsby tillsammans med hustrun Else och samma år fick sonen Anders (året efter kom sonen Jens). I närbelägna Stockholm kom han att arbeta med tidens jazzelit: Georg Riedel, Arne Domnérus, Bosse Broberg, Egil Johansen och inte minst Rune Gustafsson, som han spelade in ett förfärande bra gitarralbum tillsammans med. Han turnerade med alla dessa herrar och var flitigt anlitad i grammofonstudior. Vid sidan av spelandet var han flitig kompositör och arrangör för barn och vuxna. Här kommer Pippi Långstrump är nog den låt som hela svenska folket kan.

 

Rune Gustafsson

Rune Gustafsson

Erik Kjellberg, professor i musikvetenskap vid Uppsala universitet, lägger större delen av sin energi på att visa fram och analysera Jan Johanssons musik. Det som spelades inför publik blev ofta recenserat i lokalpressen och många sådana anmälningar är redovisade. Den inspelade musiken dissekeras noga, bland annat med hjälp av notexempel. Allt detta är intressant, inte minst för musiker, medan vanligt folk kan finna det omständligt och onödigt akademiskt. Lite mer förståelse får man kanske genom att noga lyssna igenom den CD som följer med boken.

Kjellbergs uppfattning om tiden då Jan Johansson verkade är ensidig. Allt som inte är jazz eller musik i folkton förblir snudd på oredovisat. Han berättar om Jan Johansson som studiomusiker men när Jan skyndar iväg för att på gitarr kompa en rocksångare får man inte ens veta vem. Ändå var 60-talet en brytningsperiod när rock och jazz närmade sig varandra.

På något sätt har jag en känsla av att Kjellberg ser ner på den musik han inte tycker om – vill säga allt som inte är jazz eller folkmusik (och till viss del Cornelis Vreeswijk). Det är synd för om hans ögon varit öppnare skulle en bra, välskriven och gediget underbyggd bok ha blivit ännu värdefullare för alla nutida människor som knappt hört annan musik än den som inte berörs i boken.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22