BÖDLAR Liv, död och skam i svenskt 1600-tal 

Jun 26th, 2016 | By | Category: 2016-06 juni, Recension

Omslag till BödlarAv Annika Sandén
Atlantis, 2016
ISBN 978-91-7353-842-8, 356 sidor

Den siste bödeln i Sverige hette Anders Gustaf Dahlman (1848–1920). Han var stolt över sitt yrke och avrättade sex personer, fem med handbila och mördaren Alfred Ander med giljotin (1873–1910). Den första han halshögg var Yngsjömörderskan 1890, tre år senare avrättade han Alftamördaren Per Johan Pettersson, år 1900 Johannishusmördaren Theodor Sallrot och samma år Löderupsmördaren Lars Nilsson och Mälarmördaren John Filip Nordlund. Sista avrättningen skedde med giljotin på Långholmen i Stockholm. Fallbilan hade inköpts från Frankrike för 3 586 franc redan 1903. Själv dog Dahlman efter att ha blivit påkörd av en spårvagn.

Sandéns innehållsrika och mycket intressanta bok utspelas dock huvudsakligen 400 år tidigare under det 1600-tal som på sätt och vis var skarprättarens utvecklingstid. Innan dess hade en som dömts till döden kunnat få sitt straff uppskjutet genom att själv bli bödel. Den som i början av seklet gick med på det blev brännmärkt och fick örat avskuret och första plikten blev ofta att avrätta sin företrädare.

Men yrket förändrades över tid till att bli en familjeaffär där bilan kunde gå i arv. Men det räckte inte att halshugga eller hänga sina medmänniskor – i bödelns arbetsuppgifter ingick också att dränka katter, kastrera eller avliva hästar och frakta undan mänsklig avföring. Skarprättaren och hans drängar, som kallades rackare, fick göra allt sådant som vanliga medborgare undvek att syssla med. Därmed var jobbet det som hade lägst status i samhället och de som hamnade i yrket föraktades av de flesta i resten av menigheten. Att det verkligen var så bevisas av att det hände att en dödsdömd som erbjöds livet om han blev mästerman faktiskt tackade nej. I synnerhet i de lägre samhällsskikten fanns en beröringsskräck gentemot bödlar och rackare.

För att mildra menighetens fördomar mot yrkesgruppen bestämde överheten vid sekelskiftet 1600–1700 att bödeln skulle bli en officiell ämbetsman, men det skulle dröja innan gemene man började anamma detta påbud.

Annika SandénSandén utgår i sin bok från rättshandlingar och kyrkligt material men kryddar sin genomarbetade berättelse med anekdoter om enskilda bödlar i förklarande syfte. Men boken handlar inte enbart om de män som i lagens namn tog andras liv. Läsaren får insikter i den tidens tänkesätt, de olika samhällslagrens kulturella mylla och hennes notapparat är imponerande.

Man kan se denna bok som en fortsättning på Sandéns Missdådare från 2014. Den handlade också om 1600-talsmänniskans syn på brott och straff, en ordning som byggde på religionen och dess teser om ”androm till varnagel”. Och givetvis ett sätt att visa att det var överheten som hade makten över undersåtarnas liv.

Annika Sandén är fil.dr, docent i historia vid Stockholms universitet där hon forskar om 1500- och 1600-talens vanor, normer och levnadsvillkor. Hon har tidigare skrivit avhandlingen Stadsgemenskapens resurser och villkor. Samhällssyn och välfärdsstrategier i Linköping 1600-1620 (2005), Mot undergången. Ärkebiskop Angermanns i apokalypsens tid (2012), tillsammans med Erik Peterson, och Usla, eländiga och arma: samhällets utsatta under 700 år (2013), tillsammans med Sofia Holmlund samt Missdådare. Brott och människoöden i Sverige omkring 1600.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22