BLODÖRN

Feb 9th, 2008 | By | Category: 2001-2, Recension

av Anita Ahrens
Prisma 2001Den kvinnlig antihjalten Paula Mark, som är arbetslös f d journalist, har huvudrollen i Anita Ahrens “spänningsroman”, och hon har det inte lätt. Mannen är hjärtlös, grannen hyser livliga flyktingar, sonen är tonårsbesvärlig och så drabbas hemstaden av hemska ritualmord. En av stadens kändisar hittas uppsprättad längs ryggen och med revbenen utvikta, “så att han skulle likna en jättefågel med lyfta vingar”. Kroppen har spikats upp på kyrkporten. Det är sannerligen att krydda anrättningen häftigt och fortsättningen ar inte mera lättsmält.

Paulas fader är senildement och klämmer ur sig en massa tokigheter. Jag har intervjuat drabbade åldringar och dessutom upplevt demens hos en släkting. Jag tycker inte att man får någon övertygande bild av den tragedi, som senildemens innebär. Man tror nästan att skildringen av den förvirrade Gunnar är tänkt som någon slags muntration för läsaren – men det är kanske en omedveten effekt. Gunnar är allmänt otrevlig och tål inte zigenare, som kallas “den där byken”.

Han har svårt fatta att hans son är död, men tycks mena, att det är synd att Paula inte dött istället. Den skräniga ungdom som befolkar många usla böcker, kastar bajs på Paulas hus. En gammal skolkamrat som blivit mobbad underhåller henne med uttalanden som: “Fittan! Det där lilla hålet, mäktigast på jorden.” Från annat håll skälls hon för “Blattehora”.

Men skam den som ger sig. Paula är en käck flicka, som tar anställning på en vikingaby på Ven. Där blir det omöjligt ännu värre, medan vikingarna firar sina orgier.

De historiska kunskaperna hos deltagarna är dubiösa. Det talas om, att den i strid fallna “Röda Jungfrun” ska ge sig ut på “resan över floden Styx till dödsgudinnan Hels rike”. Floden Styx är en av fem floder, som genomkorsar Hades rike i den grekiska mytologin. Hel däremot hör hemma i den nordiska gudaläran. Hon kastades av Oden ner i Nifelhem och härskar där över ett rike, som ibland också kallas Hel. Dit kommer de som dör av sjukdom och ålderdom, däremot inte i striden fallna som “Röda Jungfrun”. De befordrades till öden och hans Valhall.

Om Blodörn kan sägas att den är vulgär, rörig, våldsam och saknar mer ingående och levandegörande personskildring. Miljöbeskrivningen är tyvärr lika andefattig – synd på så fascinerande platser som Ven och Landskrona!

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22