BLINDTRÄFF

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-3, Recension

av Hans Holmér
Wahlström & Widstrand 1995

Han förnekar sig inte, den gode Holmér. När vi nu för sjätte gången (och med sjunde boken redan ute) stiftar bekantskap med alter egot, den luggslitne, men ack så coole, världsvane och manlige snuten ”Loppan” och hans kompani (”Loppan” håller denna gång faktiskt mest till i storyns ytterområden), befinner vi oss fortfarande i ett Sidney Sheldon-influerat landskap, där läsaren ständigt erbjuds inträde bakom fasaderna, under ytan, för att gotta sig åt lite snaskigt, ljusskyggt ungflickssex. Utöver den sedvanliga dosen ”våld” förstås. Precis som hos farbror Sidney (I ärlighetens namn skall det dock tillstås att Holmér denna gång tonat ner sig på de flesta plan jämfört med vissa tidigare kompositioner).

Vi befinner oss med andra ord i en serietidningsvärld där den psykologiska, med betoning på logiska, bilden till största del lyser med sin frånvaro. Köper man förutsättningarna, är Holmér ganska duktig på att få tiden att gå. Stor tåglitteratur, skulle man kunna säga. Svårare har jag för den f.d. spaningsledarens sedvanligt taffliga grammatik.

Handlingen kretsar i detta ”Loppan”-alster kring en av kollegerna, kommissarie Inga Rönnlund. ”J35” kallad, eftersom hon påminner om en drake (sic!) och hennes försök att överlista unga, sexiga, psykiskt störda Anna, som är besatt av tanken att mörda alla män som någonsin kränkt henne (plus några gränsfall för säkerhets skull).

Ett extrastort korrekturfel måste påtalas: Boken utspelas i nutid, den unga ”tokan” uppges vara 20-21 år och är försedd med följande personnummer: 670814-2229.

CYRIL TÖNISBERG



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22