BLINDSPEL

Mar 12th, 2010 | By | Category: 2005-1, Recension

Av Stephen Booth
Blind to the Bones 2003
Översatt av Carla Wiberg
Minotaur 2004

Ödestung som gotisk romantik är stämningen i Blindspel. Svärtade ansikten. Vita ben. Bjällror, påkar och ett regnfuktigt klimat. En utklädd råtta porträtteras, liksom skira kronblad. Mycket vatten rinner, det droppar, regnskyar drar fram, fukt famnar djur och människor och källor helgas. Kråkor ruggar, plundrar liks ögonhålor och bli själva offer för fållor och bilar.

I Stephen Booths roman skildras miljöförvandling. Historiska glimtar om urskog före munkarnas skövlingar till visioner av framtida fält av stålpelade vindfångare ges gott utrymme på de 511 sidorna.

I Longdendale som ligger åt Sheffieldhållet till rullar rökmoln nedför de av vattendrag spruckna sluttningarna. Slarvigt påtänd är marken och eldhärdar gäckar brandkåren genom att krypa under den mull som finns, dyka upp och bränna till på ett oväntat ställe. En naturens mytiskt mystiska självförbränning. I scenrummet förekommer också underjordiska järnvägar, tunnlar och schakt och i byn Withens i dalen en kyrkogård, övervuxen av slingerväxter och ormbunkar. På den heliga marken vilar de rika under ståtliga stenstoder, de fattiga av kolera dödade rallarna under småstenar med en siffra på, en initial.

Eld och vatten, högt och lågt, vitt och svart, inse och bortse kontrasteras idel igen. Morrisons dansares svarta figurer slåss med vitklädda fotbollfans. Ljusa duvor bränns svarta i en husbrand. Och villfarelsen att om man håller sig till sin övertygelse kan man få världen att stanna i det fattbara allt-är-sig-likt, hotas av en växande våg av desillusion som, börjar läsaren frukta ganska snart, sanningens blottläggelse kommer att innebära. Och liksom torven mulas ned till intet och berggrunden synliggörs, blir Blindspels figuranter grundligen avklädda sina illusioner.

Huvudpoliser är Diane Fry med en egen mörk hemlighet och Ben Cooper vars undersökande teknik påminner om droppen som urholkar stenen. Spänningen dem emellan ger denna i litterär mening superromantiska roman en intensiv glöd. Man gillar dem. Koppleritanken om dem som ett par spökar. En mycket intressant rev slängs ut mot en nästa roman. Blir det en sådan, tror jag många läsare kommer att fastna på kroken, trots somliga av Booths pjata-pjata inre monologer som sänker en i övrigt väl skriven text.

HELENA SIGANDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22