BELSASSARS DOTTER

Mar 13th, 2010 | By | Category: 2004-4, Recension

Av Babara Nadel
Belshazzars’s Daughter 1999
Översatt av Katarina Trodden
Midas Förlag 2004

Kommissarie Cetin Ikmen är en ny härlig bekantskap. Han irrar runt i Istanbul, ständigt kedjerökande och med en flaska konjak i näven. Behöver jag säga mer? Detta är antihjältarnas antihjälte. Wallander är en skugga av snuskpelle i jämförelse. Men Ikmen älskar sin feta fru Fatma och sina åtta barn, som blir nio, och har också en ganska kärleksfull, om än kärv, relation till sin far Timur, som bor hemma hos Ikmens.

När Midas förlag nu försöker etablera kommissarie Ikmen hos de svenska deckarläsarna så nöjer man sig inte med att ge ut Belsassars dotter utan samtidigt kommer uppföljaren Kristallburen.

I Belsassars dotter sker i början av boken ett hiskeligt, och minst sagt vidrigt, mord på en åldrig jude i de fattiga kvarteren i det multikulturella Istanbul. På fel plats vid fel tillfälle befinner sig en rad personer, bland dem den rätt enfaldige engelske läraren Robert Cornelius. När kommissarie Ikmen och hans vackre unge medhjälpare, inspektör Suleiman, rullar upp historien, inte alldeles utan besvär, så hamnar man i en härva av lögner och beskyllningar.

Men intrigen är för fantastisk. Den ryska tsarfamiljen spelar en avgörande roll och flera av bokens huvudpersoner minns revolutionsåret 1918 alltför väl. Visst är yoghurtsnaskande turkar kända för att bli gamla, dokumenterade fall på 120-åringar förekommer, men de tvivel inför gamlingarnas vitalitet som jag känner stör mitt läsande. Realismen spårar ur. Jag tror helt enkelt inte på historien.

Däremot tror jag mycket väl på kommissarie Ikmen och hans närmaste medarbetare, och även på de andra personer som befolkar boken. Barbara Nadel gör alldeles utmärkta figurer av poliserna, som Suleiman som är frustrerad över moderns beslut att gifta bort honom med kusinen, Cohen som inte har annat i tankarna än att ha sex med svenska (!) turister och till och med Ikmens egen kusin, Samsun, som är transa och spår i tekopparna, är personer som man tar till sig. Det är gamlingarna, som ju är centrala för historien, som faller utanför ramarna.

Dessutom funderar jag lite på varför nästan inga kvinnoporträtt i boken är särskilt positiva eller ljusa. De flesta kvinnor i boken är lögnare, hycklerskor, horor eller bara sluga och beräknande. Ikmens hustru, den ständigt barnafödande Fatma är undantaget.

PER ERIK TELL



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22