BEGRAVNINGSPLATSEN I PRAG

Nov 26th, 2011 | By | Category: 2011-11 nov, Recension

Omslag till Begravningsplatsen i PragAv Umberto Eco
Il cimitero di Praga 2010
Översättning Barbro Andersson, Barbro
Bromberg 2011
ISBN 978-91-7337-324-1, inb, 547 s.

Ecos roman är en vindlande resa som tar sin början i slutet av 1700-talet. I centrum står inledningsvis en officer, farfar till huvudpersonen som drivs av ett oresonligt hat till judar, republikaner och frihetliga rörelser i största allmänhet. Sonsonen Simonini ärver detta hat – ”hatet är det enda att leva för” – och tar som sin livsuppgift att utveckla och förfina hatet.

Denna skrämmande mission utvecklar Simonini till fulländning. Han förfalskar allehanda dokument, deltar i konspirationer, mördar och detta med en lust som nästan bara överträffas av hans faiblesse för matorgier. Efterhand utvecklar den unge Simonini en psykos, vilket här är en förutsättning för hans förvandlingsnummer som professionell religionsutövare och ”antikvitetshandlare”. Rollerna passar utmärkt som arketyper för skenhelighet och slug beräkning.

I centrum står också  en förment judisk sammansvärjning för att behärska världen som uttalas av en grupp rabbiner som samlas en natt på den judiska begravningsplatsen i Prag. Mötet skulle vara upphovet till det förfalskade dokument som går under namnet Sions vises protokoll. Vår fiktive huvudperson är som med ett otal andra förfalskningar arkitekten och skaparen av falsariet.

Om det inte vore för att dokumentet fortfarande lever i rasismens träskmarker kunde man avfärda det hela som en skröna. Ecos text i det här avseendet är en elegant dissektion av drivkrafterna och strömningarna i dåtidens och nutidens hat mot ”den andre”. Han visar på det råa, grova och djupt förenklade tankemönstret och språket. Hatet omfattar allt och alla, kvinnor, judar, kommunister, liberaler o.s.v.

Det är också en rasande uppgörelse med hur lögner kan fabriceras, koncipieras och till slut lever sitt eget liv. Det är en skrämmande läsning. Romanen kan bara sluta på ett sätt, nämligen konstruktionen av ”den slutliga lösningen”, d.v.s. den systematiska utrotningen av judarna och den tragedi som vilar tungt över den västeuropeiska historien.

Samtidigt måste jag konstatera att jag efter drygt halva romanen känner mättnad och obehag. En del handlar naturligtvis om Ecos tema, men även om det raseri och hat som han själv ger uttryck åt och risken för att allt avfärdas som en fiction. Och det är kanske här, gränsen mellan fiction och historiska realiteter, som min läsning och tolkning av texten blir problematisk.

I efterordet säger Eco att i stort samtliga personer utom Simonini och ett par bipersoner har existerat i verkligheten.  Allt är i princip historiska fakta, med undantag för de sammanbindande texter som för berättelsen framåt.  Så varför har då Eco valt denna berättarform? Alternativen hade ju kunnat vara en Hatets historia eller en Rasismens ansikten; en omfattande diskurs över uppkomsten och traderandet av judehatet, grundad på angivna historiska källor och förankrad i akademin. För egen del föredrar jag nog, efter läsningen av Ecos text, det senare alternativet med risk för att det valet inneburit en mindre läsekrets. Samtidigt hade kanske en sådan analys av kopplingarna mellan olika rasistiska traditioner överlevt de ibland dagsländeartade romanerna.

ULF MALMSTRÖM

Umberto Eco

Umberto Eco. Foto Ulla Montan

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22