BARA BÖRJAN PÅ EN SAGA

Sep 11th, 2009 | By | Category: 2005-4, Recension

Av Jean Bolinder
Carlsson 2005

Lyktgubbarna är i stan, sa kärrfrun, ta er i akt!

Den tämligen okända berättelsen av sagokungen HC Andersen bildar fond åt Jean Bolinders nya Bara början på en saga. En kriminalmoralitet om hur man kommer till helvetet.

Bolinder är själv, på sitt sätt, en lyktgubbe som tassar runt och lyser i vrår och skrymseln som vi ofta själva inte vågar sätta ljusskenet mot. Här har han förlagt historien till 1930-talets Lund. Han målar tidsandan med fina drag och läsaren förflyttas till en tid då galenskapen var på väg att bryta ut i Europa. Bokens huvudperson är förläggaren Arne som rör sig i de rätta kretsarna i sitt Lund, en uppburen företagare och medborgare höjd över alla småaktigheter. Dessutom med vänner i de finare salongerna.

Arne står ut med sitt liv som vd för det lilla förlaget, trots att det är frun som äger det, en ”megära” är hon, 53 år gammal och med en 19-årig älskare, och trots att förlagets framgångar är få. Men Arne har sina vänner.

Till exempel den fine kamraten Åke som är rådman i Lund och till och med får en byst avtäckt i staden. Och så har Arne sina egna små äventyrligheter, som mer än väl kompenserar hustruns omsorger om den unge Quentin.

Arne är en lika omsorgsfull som brutalt spontan kåtbock. Han söker det unga och vackra och blir lika omedelbart förälskad vid varje erektion.

Men så störs Arnes trots allt rätt tillrättalagda tillvaro av en okänd novellförfattare som skickar in sina märkliga berättelser till förlaget under namnet HC Andersen. Och samtidigt sker två bombattentat i Lund där två av Arnes vänner stryker med. Arne söker stöd hos vännen Åke, som väl kanske inte är något att hålla i handen när åskan går.

Slutligen sker det som Arne befarar. Bomben smäller på förlaget och Arne hamnar i det som snarast kan förklaras som dödens väntrum, halvvägs till helvetet.

Med Jean Bolinder kan man aldrig vara säker.

Boken kännetecknas av en frustande fantasi och Arnes sinnliga resor bland unga kvinnor blir en sorts patetiske Pelles äventyr, där man både bannar och förlåter, samtidigt som man måste vara medveten om att det är en ond tid man färdas i. Kanske är det just tidsmiljön som gör att Arne ändå inte blir det manschauvinistiska svin han i verkligheten är. Kanske är det bara hans egen totala oförmåga till självinsikt, och tro på sin godhet, som gör att man hellre friar än fäller.

Hur som helst – Bolinder representerar något inom kriminallitteraturen som vi ska vara rädda om. Istället för att enkelspårigt försöka förklara samhällets tillkortakommanden som de flesta deckare gör söker han svaren på frågan varför i människans eget psyke. I tassemarker där vi kanske inte alltid känner oss så bekväma.

Väldigt många författare blir väldigt ointressanta när man läst Bolinder.

PER ERIK TELL



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22