BANVAKTARE THIEL

Oct 9th, 2021 | By | Category: 2021-10 okt, Recension

Omslag tikll Banvaktare ThielAv Gerhart Hauptmann
Bahnwärter Thiel, 1888
Översättning Bodil Zalesky
Hastur förlag, 2021
ISBN 978-91-86835-54-5. 68 sidor

Det fanns en tid när järnvägsräls och dramatiska ånglok kunde väcka bävan och förundran, som tecken från en annan värld till de gamla jordbruksbygder som tågen skar sönder och band samman.

I den tiden lever Thiel. Hans jobb är att vakta en sträcka av järnvägen öster om Berlin. Thiel bor i en by en bit från järnvägen, han får vandra genom skogar och ta sig med roddbåt över floden Spree för att komma till och från arbetet. I byn har hon sin fru Lene, sonen Tobias från ett tidigare äktenskap och en nyfödd son. Lene arbetar hårt i hemmet, men har svårt att acceptera den lille, bleke och lite tafatte styvsonen. Thiel rör sig i en sorts halvdvala, kanske medtagen efter den första fruns död, och märker knappt hur Lene hunsar och plågar Tobias. I drömbilder under arbetspassen Thiel ändå att något är fel, fruktansvärt fel, och kan bli ännu värre. Den döda frun uppenbarar sig i skogen med ett blodigt barn i famnen.

Gerhart Hauptmanns berättelse är från 1880-talet och hör till den tidens våg av litteratur som närgånget beskrev social och själslig misär. För Hauptman förenades dessa tankar med politisk radikalism, åtminstone under en tid, och han väckte rabalder med en pjäs om ett arbetaruppror på en väverifabrik. Hauptmann blev ändå snabbt etablerad i sitt hemland och hörde till de första nobelpristagarna i litteratur. Han fick ett långt liv, skrev mycket och blev känd som en uppburen kulturcelebritet med något oklar kärna. Under nazitiden stannade han kvar i Tyskland, där han hyllades med officiella uppvaktningar samtidigt som han skrev texter som regimen ogillade.

Hastur förlag har gjort en dygd av att spåra upp och ge ut klassiska skräckberättelser. Berättelsen om banvaktaren Thiel är ett lite oväntat fynd i sammanhanget, men värd att lyftas fram. Redan från början hänger tragedin som en aning över berättelsen och handlingen löper obevekligt vidare mot sin fullbordan, som tåget följer rälsen mot slutstationen. Som i en saga fogas scenerna ihop utifrån en egen och mörk logik. Thiel och Lene är också en sorts sagogestalter, tydliga och svårgripbara på samma gång, tecknade med enkla streck och öppna för olika tolkningar. Mest individualiserad är den lille Tobias, som framträder med plågsam skärpa när han i slutkapitlet leker alltför nära järnvägsspåret.

Dessutom är det roligt med en nyöversättning som inte låter några dammkorn vilar över den mer än 130-åriga texten.

Och 1912 fick författaren nobelpriset i litteratur.

PÄR ALEXANDERSSON

Gerhart Hauptmann

Gerhart Hauptmann 1905. Foto Jacob Hilsdorf

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22