ARTHUR GORDON PYMS ÄVENTYR: MYTERIET PÅ BRIGGEN SPÄCKHUGGAREN

Jan 18th, 2008 | By | Category: 2001-4, Recension

Av Edgar Allan Poe
Översatt av Tom Wilson
Efterord och textbearbetning: Rickard Berghorn
Aleph 2001.

Jag var skeptisk när Bertil Falk sa att den största behållningen med den här utgåvan av Arthur Gordon Pyms äventyr var utgivaren Rickard Berghorns efterskrift. För mig är Berghorn först och främst fantasytidskriften Minotaurens redaktör. Falk hade emellertid rätt, efterordet är välskrivet och ger många intressanta upplysningar. Till exempel får man veta att Poe uppehöll sig i Skottland i sin barndom. Det finns uppenbara paralleller mellan Scott och Poe, kanske är detta en orsak! (E. T. A. Hoffman är en annan) Vidare ska logikern Poe ha räknat ut handlingen i förväg i en av Dickens som följetong publicerade romaner. Något som gått mig helt förbi är att The Journal of Julius Rodman också är en roman av Poe. I och för sig oavslutad, men ändå.
Riktigt varför Arthur Gordon Pyms äventyr behandlats så styvmoderligt av litteraturkritikerna kan jag inte riktigt förstå. Visst är den fragmentarisk och gåtfull, men säg den 1900-talsmodernistska klassiker som inte är det! Det mest upprörande med Poes roman är förmodligen att den varken kom på 1900-talet eller på 1700-talet, utan mitt i det realistiska 1800-talet. Bitvis påminner den om Swifts Gullivers resor, bitvis om Sternes Tristram Shandy Jag tycker om att se Poe i det större formatet, att han inte måste klippa av historien när den börjar bli intressant, med en komisk poäng eller en överraskningseffekt. Att allt inte måste vara så slipat och perfekt. Är slutet så viktigt, när allt kommer omkring? Poes besatta röst får malla på, det ena mardrömslika äventyret glider över i nästa, som är ännu mer förskräckligt eller absurt. Det kanske är lite som i Boyes dikt, att det är vägen som är mödan värd.
Eftersom detta är den enda svenska utgåvan som finns att få tag på ska ni naturligtvis köpa den, för romanen är ett måste. Men lite sörjer jag över att Berghorn var tvungen att ge ut en översättning från 1914 (av Tom Wilson), när det faktiskt finns en från 1946 (av E. R. Gumerus). Det är också en missklädsam inkonsekvens att boken fått undertiteln Myteriet på briggen Späckhuggaren när båtens namn faktiskt inte är översatt i Wilsons text.

JAN HOFF



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22