ÅRET MED 13 MÅNADER

Sep 15th, 2020 | By | Category: 2020-09 sep, Recension

Omslag till Året med 13 månaderAv Åsa Linderborg
Polaris, 2020
ISBN 978-91-7795-367-8, inbunden, 495 sidor

Det här är en väldigt välskriven bok, vilket inte förvånar. Även som dagboksskribent är Åsa Linderborg exakt i att i ord beskriva sina känslor.

När det gäller självbiografier, och detta är en sådan, gäller det att inte recensera personen utan boken. Jag håller inte alltid med Åsa Linderborg när hon skriver i kultur- och politiska frågor, men den här boken visar tydligt att hon själv inte, i efterhand, håller med sig själv heller. Och hon umgås inte alls bara med en sluten vänsterkrets, vi får träffa hennes vänner och bekanta som inte kan sorteras in i så enkla kategorier. Just att inte alla ska placeras i fack är ett av bokens teman.

Alltså en viss redigering av dagboksanteckningarna från ett år som börjar med en strid om yttrandefrihet, sedan en annan om metoo med svåra personliga konsekvenser för henne (med Benny Fredrikssons självmord — hon känner att det är hennes skuld) och slutar efter nästa års Bokmässa och val.

En röd tråd är hennes förhållande till en man, som lämnar henne för en annan, på samma sätt som hon lämnade sin man. Det är väldigt personligt.

Man skulle kunna skriva en recension bara genom att klippa ihop valda delar ur boken. Om skrivande och att vara journalist: ”Man kan vara så empatisk privat, och så skoningslös när man skriver. Man glömmer bort vilken makt man har, vad ord betyder, att de som drabbas av slängarna reducerar sig till själva till det de just har läst och att det kan sitta i för alltid. Till och med vi som själva råkar ut för andras elakheter förtränger hur det känns, när vi sitter där med kravet på oss att tränga igenom bruset.”

Det är alltså dagböckerna från denna period som är grunden för boken. Hon har skrivit dagböcker i flera omgångar, började i 13-årsåldern. Hon berättar: ”Det som är lite läskigt när jag bläddrar i mina dagböcker är alla inkonsekvenser som lyser mot mig, sade jag. Jag kan vara både smartare och dummare i mitt privata tänkande än jag är i mina artiklar. Det ena skrivandet hänger inte alltid samman med det andra, ibland glappar det mellan insikterna, och det kan glappa så in i helvete.”

Hon förklarar i ett efterord att hon aldrig skrivit dagbok för för att någon annan ska få ta del av den, ”i så fall hade jag formulerat mig annorlunda och med större omsorg om detaljerna. Delar av det jag nu väljer att visa upp har jag något lite färglagt, så att det blir en sammanhängande berättelse för den läsare som jag från början aldrig hade föreställt mig.”

Hon avslöjar också att hon är mycket medveten om dagboksformen: ”Dagboksformen är är djärv, i alla fall när den avslöjar saker om författaren som inte är särskilt smickrande, eller oförblommerat visar upp mänsklig svaghet. Ur en annan aspekt är den feg, eftersom det är svårt att gå i polemik med någon som berättar om sig själv. Jag hoppas att den som inte håller med mig i sakfrågorna ändå ska se ett värde i att komma så här pass nära ett kvinnoliv i metoo-tid.”

Jo. Och det är också, som journalist på kvällstidningar och som (tidigare) skribent på kultursidor roligt att läsa om hur relationerna är mellan delar av ”kultureliten”. Det är många kända namn som finns med.

Det är en tjock bok och inte inom Dasts vanliga genrer, men jag är glad att jag läste den. Och vikten av journalistisk etik och yttrandefrihet håller jag helt med om.

LEIF-RUNE STRANDELL

Åsa Linderborg

Åsa Linderborg. Foto Anna Ledin Wirén



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22